Efter den ekonomiska krisen under 1990-talet var det framförallt två faktorer som bidrog till att vända den negativa ekonomiska trenden; skattehöjningar och hård budgetdisciplin. Fortsätter trenden som den är idag innebär det att många landsting behöver höja skatten och arbeta hårt med att hålla budget i balans i landstingens samtliga verksamheter. Att höja skatten är ett bättre alternativ än reduceringar av kostnader eller underskott.
I Ekonomirapporten står även att internationella studier visar att medicinsk utveckling innebär besparingar och fördyringar. Det innebär att det är ytterst nödvändigt att fundera på vad vi ska prioritera inom vården.
Riksdagen beslutade 1997 om riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Riktlinjerna är baserade på tre grundläggande principer; människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Av dessa principer är den sist nämnda underordnad de andra principerna. Här har även fyra prioriteringsgrupper framtagits;
Prioriteringgrupp 1; vård av livshotande akuta sjukdomar, vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död, vård av kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård i livets slutskede samt vård av människor med nedsatt autonomi.
Prioriteringsgrupp 2; prevention, habilitering/rehabilitering.
Prioriteringsgrupp 3; vård av mindre svåra akuta tillstånd och kroniska sjukdomar.
Prioriteringsgrupp 4; vård av andra skäl än sjukdom och skada.
Riksdasgbeslutet säger att behov en grupperna ska täckas i fallande ordning. Viktiga frågor som måste diskuteras öppet är; var går gränsen för vad den offentliga vården ska erbjuda och hur hittar man en balans mellan det som är medicinskt möjligt och tillgängliga ekonomiska resurser?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar