måndag 31 maj 2010

Psykisk ohälsa; går trenden att vända?


Anna Hellgren skriver i Dagens Arena om den bortglömda folkhemssjukan; psykisk ohälsa. Den pyskiska ohälsan och bristerna i psykiatrin blossar upp i mångas medvetande och i massmedia i samband med våldsdåd. Anna Hellgren menar att vid dessa tillfällen är samtliga röster överens om att psykiatrin mår mycket dåligt men inget händer. Frågan förlorar sin aktualitet när det inte är en nyhet längre och glöms bort.

Massmedia borde ta ett större ansvar och inte bara skriva om bristerna i psykiaktrin eller den ökade psykiska ohälsan när det kan säljas tidningar. Massmedia borde hjälpa till att belysa frågan för att problemet ska fastna i allas medvetande.

I dag lider många männsikor av psykisk ohälsa och alla känner någon som drabbats av eller är drabbad av depression. Människor som många gånger behandlas styvmoderligt av sjukvården då resurserna idag är knappa. Det måste mer resurser till sjukvården för att hjälpa dessa individer.

Vi behöver även ökade insikter i hur det samhälle vi lever i idag bidrar till en ökad psyskisk ohälsa. Vi behöver sätta ihop alla små delar till en helhet och se samband. Hög arbetslöshet, lärarlösa lektioner, utförsäkrade individer, tro på kaptialism är bara några av de små delarna som skapar en grund för psyskisk ohälsa.Vi behöver ge större resurser till en psyskisk hälsan för hela människan från barn och ungdomar via skolhälsovården till äldre via geriatriska avdelningar med kunskaper i geropsykiatri.

lördag 29 maj 2010

Individuellt ansvar för allas bästa?


Läser Thomas Johanssons artikel i Dagens Nyheter som handlar om jagfokuseringen i dagens kultur. Han skriver att "individkulten och intresset för jaget är ingeting som enbart märks i medierna. Det är en del av hela vår ideologi och präglar även familjelivet och relationen mellan föräldrar och barn."
Mer och mer ansvar läggs på individen med alliansens sätt att tänka. Man glömmer många gånger bort att en enskild individ lever i ett samhälle och att individ och samhälle påverkas av och påverkar varandra. I takt med teknisk utveckling och ökade kostnader med begränsad plånbok kommer mer och mer ansvar för den egna hälsan läggas på individen om utvecklingen tillåts fortsätta som det ser ut i dag. Det leder till stora konsekvenser för många människor. Alla har inte kunskapen eller möjligheten att söka information om sin sjukdom via internet. Alla har inte de språkliga förutsättningarna för att förstå den skrivna informationen. Det försvårar för den äldre människan som många gånger har flera sjukdomstillstånd att sättas sig in i och se sambanden med sina besvär.
Det är ett fegt sätt att tänka! Att lägga ansvaret på individen utestänger många människor från samhället. Att lägga ansvaret på individen skapar en möjlighet för "lyckade människor". Det innebär även att det öppnar upp en möjlighet för "icke-lyckade" människor som faktiskt får skylla sig själva. Vi måste ha en politik som ser till helheten. En politik som tar ansvar för alla individer och tar sitt ansvar. En politik som möjliggör för kommande generationer att leva ett gott liv. I det goda livet ingår att slippa betala tidigare generationers misstag. Slippa betala i form att pengar, sämre klimat, individuellt skuldbeläggande och ojämlikhet.

torsdag 27 maj 2010

Bristande säkerhetskultur i vården?



Enligt Socialstyrelsen skadas ungefär 100 000 patienter varje år på våra sjukhus. Det motsvarar 630 000 extra vårddygn. Extra vårddygn som i sin tur innebär extra utgifter och ett ökat lidande för den drabbade individen.

I Göteborgsposten kritiserar civilinjengör Ingvar Ericsson resultatet av ett betänkande som ledde till förändringar i Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Ingvar Ericsson menar att; "det inte är primärt lagstiftningen som behöver en översyn, det är det sätt på vilket säkerhetsfrågorna inom hälso- och sjukvården hanteras som behöver ses över och utvecklas. Lagstiftning löser inte problem som har att göra med en underutvecklad säkerhetskultur."

Forstätter man som man gör idag kommer vi alltid att ha en stor andel personer som drabbas av vårdskador. Vad är det då som behövs? Vi måste se felen som en möjlighet för lärande. Vi måste komma bort från ett syndabockstänkande och se den enskilda individen som en del i en större organisation. Många skador uppkommer på grund av organisatoriska hinder. Hinder har vi i form av låg bemanning, hierariska strukturer, bristande rutiner med it-system och liten tid avsatt för avvikelsehantering för att nämna några exempel.

Toyota använder en modell där man för varje fel ställer fem varför. Man ger sig inte förrän man har fått svar på sina fem varför och man slutar inte heller förrän man har ställt fem varför. Många gånger hittar man ett fel och väljer en enkel och snabb förklaring till vad som har hänt. Risken är att man då inte går till botten med problemet och inte får ett därför. Toyota arbetar även med mental träning för att personal ska våga, våga att stoppa bandet när de ser en felaktig produkt. Inom hälso- och sjukvården behöver man arbeta med en attitydförändring när det gäller att våga säga till , våga säga ifrån och gå till botten med händelsen. Man behöver se tillfället som ett lärande. Det viktigaste är att arbeta i förebyggande syfte och se att hälso- och sjukvårdens idag är avancerad och komplicerad med många riskmoment som innebär att säkerhetsarbetet ska ges ett stort utrymme i den dagliga verksamheten.


onsdag 26 maj 2010

Rik och förskyld i Danderyd? Grattis!



Det har visat sig att det skrivs ut mest antibiotika i Stockholms kommuner som Danderyd, Lidingö och Täby. Om detta skriver SvD för ett par dagar sedan. Kan det vara så att det finns extra mycket bakterier i dessa kommuner? Är invånarna extra mottagliga för bakterier? Nej, det beror på att i dessa kommuner har invånarna en hög medelinkomst. För 5 år sedan presenterade Karolinska Institutet belägg för att högre inkomst följer bättre hälsa. Alltså borde förhållandet vara annorlunda, det borde skrivas ut mer antibiotika i t ex Botkyrka än på Lidingö.
I Danderyd och Lidingö skrivs det ut ungefär 450 antibiotikarecept på 1000 invånare och år. Det nationella målet är max 250 antibiotikarecept.
Ovan nämnda exempel pekar på att vården inte är jämlik och att det är plånbok som många gånger styr. Det är även problematiskt att det skrivs ut antibiotika i stora antal. Man ökar då bara risken att utsättas för antibiotikaresistens.
Vi måste aktivt arbeta för en jämlik vård. Vi måste fortsätta att kartlägga hur skillnaderna verkligen ser ut för att ta i tu med den orättvisa vården. Vi måste aktivt arbeta för att minska antibitikaförskrivningen för att inte riskera att hamna i en situation där ingen antibiotika biter på infektioner.

måndag 24 maj 2010

Huvudvärk av huvudvärkstabletter

I dagens Aftonbladet kan vi läsa att 150 000 svenskar lider av kronisk huvudvärk orsakad av värktabletter. I artikeln står även att om man tar värktabletter minst 10 dagar samma måndag kan man lida av LÖH - läkemedelsöveranvändningshuvudvärk.

I DN för ett par dagar sedan presenterades en pågående studie från Göteborgs universitet där forskare tillsammans med Sifo ställer frågor om huvudvärk och läkemedelskonsumtion. Det är första gången man tittar på dessa frågor i en svensk studie. Det är användandet av receptfria läkemedel som leder till LÖH och den vanligaste tabletten var Alvedon! Man kan tro att frågornas svar beror på reformen att butiker fick sälja recepfria läkemedel men det är inte hela sanningen då frågorna började att ställas före reformen.

Att så många som 150 000 lider av läkemedelsutlöst huvudvärk innebär att det är ett folkhälsoproblem. Vi har troligen att göra med ett högt mörkertal också. Det är ett enskilt lidande och det kostar samhället i form av sjukskrivningar. Det är viktigt att vi aktivt arbetar med den felaktiga läkemedelsförskrivningen inom sjukvården men även att vi arbetar aktivt med information och tillsyn i alla de butiker som säljer receptfria läkemedel. Att köpa mjölk är inte det samma som att köpa Alvedon! Vi måste aktiv arbeta med läkemedelsberoende oavsett om medicinen skrivs ut på recept eller inte. Vi bör även ha en mer öppen attityd till komplementär och alternativ medicinering för att ge en så individuell vård som möjligt.


lördag 22 maj 2010

Jämlik vård?

En god hälsa och en vård på lika villkor står det i inledningen av Hälso- och sjukvårdslagen. Det innebär att det inte ska finns olikheter i vården när det gäller kön, ekonomi, ursprungsland eller ålder.

I SvD kan vi läsa att socialt utsatta oftare avstår att söka vård eller kommer i ett senare och oftast i ett mer försämrat hälsotillstånd än rikare grupper. Orsaker kan vara att man beskriver symtom på olika sätt men även hur man blir bemött av vården. Vi har även sett att vården blir mer och mer ojämlik eller så rapporteras ojämlik vård oftare nu. Vid t ex hjärtsvikt får lågutbildade och utlandsfödda oftare behandling med äldre och billigare preparat medan högutbildade och svenskfödda oftare får nyare preparat.

Vad beror detta på? Kan det vara så att höginkomstagare har fler kontakter i sjukvården och på så sätt har lättare att komma i kontakt med specialistvård? Har höginkomstagare lättare för att ställa krav och få sina krav tillgodosedda? Är höginkomstagare bättre på att söka information? Talar höginkomsttagare samma språk som den medicinska expertisen? Det finns många intressanta men än så länge obesvarade frågor. Det blir allt mer tydligt att alla och en var måste ta större ansvar för sin egen hälsa. Ska detta fungera jämlikt måste alla behandlas rättvist och få tillgång till samma information oavsett bakgrund, uppväxt, bostadssituation, ursprungsspråk och ekonomi för att nämna några exempel.

En god och jämlig vård är ett övergripande mål för grön hälsa.


torsdag 20 maj 2010

God hälsa på lika vilkor

I Hälso- och sjukvårdslagens §2 står det; målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en god vård på lika vilkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Det känns nu som om vi glider allt längre bort från lika villkor och lika värde. Det har tillkommit ett gap mellan rika och fattiga som vi måste minska innan det är för sent. Människosynen idag handlar mer om det individuella ansvaret och med det tillkommer även ett individuellt skuldbeläggande om man inte "lyckats". Vi måste åter se oss själva i ett större sammanhang och förstå att vi har ett gemensamt ansvar för varandra.

Pengar får bara ett större och större värde. I vården heter det att man kan välja men det är inte den enskilda individen som har valmöjligheten utan själva vården som kan välja. De val som vården väljer är de val som genererar mest pengar för så lite arbete som möjligt. Denna valmöjligheter försvårar för flera grupper, bl a äldre, multisjuka och de som inte pratar svenska flytande. De som har det största behovet är de som är förlorarna. Man skulle kunna byta ut den sista meningen i §2 paragrafen till Den som har det största bankkontot skall ges företräde till vården.


måndag 17 maj 2010

Sexuellt överförbara sjukdomar- inte ett problem för oss?

Satt på östgötapendeln till Linköping igår och läste FN;s rapport om Millenniemålen. Ett av FN;s delmål är mål 6 som innebär att hejda och minska spridningen av hiv/aids till 2015. I rapporten kan man läsa att antalet människor med nya hiv-infektioner nådde sin höjdpunkt 1996 och har sedan dess minskat. Samma trend ser man när det gäller antalet dödsfall i AIDS. En av orsakerna till den minskade trenden är att unga människors kunskap om hiv och hur man skyddar sig mot viruset ökar långsamt. Men kunskapen är fortfarande liten och i flera länder ligger man långt under det mål som sattes av FN;s generalförsamlings specialsession om hiv/aids; nämligen att 95% av unga människor skulle ha god kännedom om hiv 2010.

För att förebygga hiv måste insatser öka inom utbildningssektorn. I rapporten står "Att informera såväl barn i grund- och gymnasieskolan som ungdomar om hiv är nödvändigt. Informationen måste vara anpassad till kön och ålder. Barn och ungdomar måste också få "verktyg" att lösa problem, förhandla och fatta beslut som gör det möjligt att omsätta kunskapen till praktisk handling. Det finns tecken på att sexualundervisningen i skolan kan vara ett effektivt sätt att ändra attityder och beteenden som leder till stort risktagande när det gäller hiv."

När jag läste detta var jag i höjd med Linghem och det gick en rysning längs ryggraden då jag insåg att detta gäller även här. I Socialstyrelsens undersökning Ungdomsbarometern kan vi läsa att bara 60% av ungdomarna svarar rätt på grundläggande frågor om hur hiv överförs. Samtidigt som det rapporterades 40 000 fall av klamydia förra året. Det är viktigt att sex forfarande ska få vara lustfyllt men att man använder kondom vid nya och tillfälliga sexuella kontakter.

Vi måste åter, som Thomas Nihlen sade 2009, inse att faran inte är över. Vi måste satsa brett på information kring smittspridning av sexuellt överförbara sjukdomar och ändra attityden till kondom. Satsningen måste ske i samverkan med flera instanser. Ska vi även effektivt hindra spridningen av hiv är det nödvändigt med sprututbytesprogram.

fredag 14 maj 2010

Är folkhälsa politik?


Frågade för några dagar sedan några medlemmar hur de skulle definiera folkhälsa. Folkhälsa är inte så lätt att definiera då det saknas en vedertagen definition av ordet. Det kan vara en av orsakerna till att man inte pratar om folkhälsa som ett målområde inom politiken.
Det finns två definitioner som jag anser vara bra. Formuleringarna är hämtade från Folkhälsoguiden. Där definieras folkhälsa som; Hälsa är en resurs för individen medan folkhälsa är ett mål för samhället". Vidare definieras folkhälsoarbete som; "...folkhälsoarbete innefattar planerade och systematiska insatser för att främja hälsa och förebygga sjukdom. En uttalad avsikt är att påverka faktorer (frisk-, skydds- och risk-) och förhållanden (struktur och miljö) som bidrar till positiv hälsoutveckling på befolkningsnivå. Insatserna kan vara samhälls- och/eller grupp respektive individinriktade."
Utgångspunkten för folkhälsoarbetet i Sverige är de 11 folkhälsopolitiska målen;
  1. Delaktighet och inflytande i samhället
  2. Ekonomiska och sociala förutsättningar
  3. Barns och ungas uppväxtvillkor
  4. Hälsa i arbetslivet
  5. Miljöer och produkter
  6. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård
  7. Skydd mot smittspridning
  8. Sexualitet och reproduktiv hälsa
  9. Fysisk aktivitet
  10. Matvanor och livsmedel
  11. Tobak, alkohol och narkotika
Partiernas ideologier skiljer sig åt hur man ska arbeta inom de olika målområdena och är ett bevis för mig att man kan och ska arbeta med folkhälsa inom politiken. Att främja hälsa och förebygga ohälsa är lönsamt för den enskilde individen och för samhället i stort. Demokrati och delaktighet, minskade skillnader i levnadsstandard och ett väl fungerande trygghetssystem är förutsättningar för ett bra liv. Allt detta kräver politiska beslut.
Svaret på frågan i rubriken blir således; ja, folkhälsa är politik.

måndag 10 maj 2010

Anonyma landstingspolitiker

Läser en studie av Gissur Erlingsson, statsvetare och forskarassistent på CKS (Centrum för kommunstrategiska studier). Författaren skriver att den politik man driver på regional nivå inte alltid är förankrad bland medlemmarna och att tjänstemän och starka yrkesgrupper (läs läkare) har stort inflytande.

Gissur Erlingsson säger även att många partimedlemmar inte är intresserade av vardagen inom landstinget, det är istället kommunalpolitiken som står i centrum. Här råder en diskrepans då en av de viktigaste valfrågorna för väljarna är sjukvård. I SOM-institutets undersökning från april kom sysselsättning på första plats och sjukvård på andra plats när man fick ranka de 10 viktigaste valfrågorna i höstens val. För mig innebär detta att landstingspolitiker behöver bli bättre på att kliva fram och kommunpolitiker bli bättre på att ge plats. Ett sätt att ge plats är att titta på konsekvenser för folkhälsan i de politiska beslut som fattas.

I de lokala medierna är det kommunpolitiker och kommunpolitik som står i centrum medan de större tidningarna intresserar sig för rikspolitiker och rikspolitik. I Östergötland finns egentligen ingen regional massmedia med undantag av Östnytt. När Norrköpings Tidningar och Folkbladet skriver om sjukvård handlar det mest om Lex Maria anmälningar eller information från nationella studier samt information från Socialstyrelsen. I båda tidningarna finns flera kommunpolitiska bloggare vilket är bra. Jag ser det som en risk att det blir inflation i bloggskrivande om även politiker från de olika partierna i landstinget skulle börja blogga. Däremot vore det en idé att ha en artikelserie om de två-tre första namnen på listorna som kandiderar till landstinget och som har anknytning till östra delen av länet. Det skulle ge oss landstingsaspiranter en chans att visa vilka vi är och föra fram vår ideologi.

Andra förklaringar, enligt Gissur Erlingsson, är att vården har starka yrkesgrupper som konkurerar med politikerna. En av orsakerna är, tror jag, att landstingspolitikerna "ska syssla med" vad-frågor och professionerna med hur-frågor. Vad-frågor blir lätt av en övergripande och generell karaktär och politiken i sig är mer inriktad på hur-frågor. Det är i hur-frågorna som de politiska partierna skiljer sig och debatter av olika slag får en grogrund.


lördag 8 maj 2010

Vård till papperslösa


Tänk på att de papperslösa lever mitt i det svenska samhället men ändå inte!
Fredagen den 7 maj granskades Sverige för första gången i FN;s råd för mänskliga rättigheter Genève. Rådet bildades 2006 och situationen för mänskliga rättigheter ska granskas i alla FN-länder. Granskningen ska vara klar 2011. Granskningen utförs av FN-länderna, inte enbart av människorättsexperter. Den ska resultera i rekommendationer som ska antas i september. Sverige får kritik av flera länder för bland annat den ökade diskrimineringen av asylsökande, invandrare och flyktingar.
För nästan exakt två år sedan röstades en ny lag igenom i Sverige som innebär att asylsökande har rätt till sjukvård men inte de som lever gömda eller är papperslösa. Lagens innebörd är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Risken är stor att de papperslösa blir mycket sjuka innan de söker till till sjukvården då dessa personer i allafall har rätt till "omedelbar" vård. Den vården ska de betala helt själva. Nedan följer en del kostnadsexempel på vård för en svensk medborgare och en papperslös.
Vårdbesök hos läkare på akutmottagning; 260 kr för svensk medborgare och 2000 kr för papperslös.
Vårdbesök hos läkare på vårdcentral; 140 kr för svensk medborgare och 1400 kr för papperslös.

Vårdbesök hos barnmorska på mödravårdscentral; 0 kr för svensk medborgare och 500 kr för paperslös.
Förlossning utan komplikationer; 0 kr för svensk medborgare och
21 000 kr för papperslös.
Insulinbehadnling vid diabetes typ 1; 1800 kr/år för svensk medborgare och 13 000 kr/år för papperslös.

Systemet känns som ett klassiskt moment 22. De papperslösa har sällan arbete, har de arbete är det ett svart jobb med låg lön. De saknar många gånger medel att betala för sjukvård.

Regeringen har i dagarna utsett Rättsmedicinalverkets generaldirektör Erna Zelmin som ansvarig för en utredning om papperslösas rätt till vård. Regeringen påpekar i direktivet att förslaget inte får innebära att tillgången på sjukvård bidrar till att fler personer uppehåller sig olagligt i Sverige. Är tillgången på vård verkligen en avgörande faktor att söka sig till Sverige?

Papperslösa måste få en laglig rätt till sjukvård. Rätten till vård ska inte ha något att göra med migrationspolitk. Vi måste utgå från principen att alla människor har rätt till vård utifrån behov.

torsdag 6 maj 2010

Prioriteringar i vården

I går presenterade SKL sin Ekonomirapport. I den kan vi läsa att konjunkturstödet kommer att avvecklas 2011. Med utgångspunkten att ge alla medborgare en god vård och en ekonomi i balans är det realistiskt att förvänta sig skattehöjningar kommande år.

Efter den ekonomiska krisen under 1990-talet var det framförallt två faktorer som bidrog till att vända den negativa ekonomiska trenden; skattehöjningar och hård budgetdisciplin. Fortsätter trenden som den är idag innebär det att många landsting behöver höja skatten och arbeta hårt med att hålla budget i balans i landstingens samtliga verksamheter. Att höja skatten är ett bättre alternativ än reduceringar av kostnader eller underskott.

I Ekonomirapporten står även att internationella studier visar att medicinsk utveckling innebär besparingar och fördyringar. Det innebär att det är ytterst nödvändigt att fundera på vad vi ska prioritera inom vården.

Riksdagen beslutade 1997 om riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Riktlinjerna är baserade på tre grundläggande principer; människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Av dessa principer är den sist nämnda underordnad de andra principerna. Här har även fyra prioriteringsgrupper framtagits;

Prioriteringgrupp 1; vård av livshotande akuta sjukdomar, vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död, vård av kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård i livets slutskede samt vård av människor med nedsatt autonomi.

Prioriteringsgrupp 2; prevention, habilitering/rehabilitering.

Prioriteringsgrupp 3; vård av mindre svåra akuta tillstånd och kroniska sjukdomar.

Prioriteringsgrupp 4; vård av andra skäl än sjukdom och skada.

Riksdasgbeslutet säger att behov en grupperna ska täckas i fallande ordning. Viktiga frågor som måste diskuteras öppet är; var går gränsen för vad den offentliga vården ska erbjuda och hur hittar man en balans mellan det som är medicinskt möjligt och tillgängliga ekonomiska resurser?

tisdag 4 maj 2010

Spela med andra laget efter valet?


Jag har läst i Dagens Medicin att Vrinnevilistan kan tänka sig att byta samarbetspartner från höger till vänster. Vrinnevilistan bildades 2006. Det var och är ett enfrågeparti. Denna mandatperiod har de suttit i majoritet med alliansen. Lasse Pettersson, landstingsråd och nuvarande ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden säger att de ska avvakta valresultatet och se över var de får mest genomslag för sina frågor.

Vad jag har förstått har Vrinnevilistan och de andra partierna på höger sida troligen redan startat sitt arbete med gemensam budget. Det blir en svårt sits att ha en gemensam budget med den ena sidan innan valet och ett samarbete med den andra sidan efter valet.

Det kan även vara svårt att samarbeta med ett parti som är fokuserat på en bara en del av Östergötland. I landstingspolitiken har man ett ansvar för alla medborgare och hela länet.

söndag 2 maj 2010

Folkhälsa på dagordningen

Läser Hanne Kjöllers ledare i DN om överviktskirurgi. Ledaren anser att det är vårdbehovet som styr, oavsett vad som har orsakat det. Jag anser att frågan inte gäller sjukförsäkringar eller vad som ska styra vården, utan att vi behöver ta ett par steg bakåt och få insikt över hur många faktorer i dagens samhälle som samspelar till en sämre hälsa.

I Örebro har en ny grupp iakttagits på Beroendecentrums kvinnoenhet. Det är kvinnor som fått alkoholmissbruk efter magsäcksoperation mot fetma! En av förklaringarna är att alkoholen snabbare tas upp i blodet när magsäcken är minskad. En annan kan vara att man bytt ett sug mot ett annat.

För mig innebär detta att sjukvården många gånger anser sig ha "gjort sitt" vid t ex en operation mot kraftig övervikt. Det råder många gånger en syn på att kropp och psyke är två separata delar och ska behandlas separat. Jag anser att vi måste få en mer holistisk syn på individen i dagens sjukvård. Inget kan beskrivas eller vårdas enskilt utan måste ses i en större kontext. Kropp och psyke påverar och påverkas av varandra.

Förutom en holistisk syn på människan behöver vi även satsa mer på folkhälsa. Folkhälsa borde vara ett begrepp man tar i beaktande varje gång man fattar ett politiskt beslut. Ett utökat stöd till friluftslivet för att få fler fysiskt aktiva, bättre mat i skolor, satsning på cykelbanor och kollektivtrafik är några exempel. Till alla som besitter uppdrag och fattar politiska beslut: fundera alltid på hur beslutet kan påverka folkhälsan!