Kolumn av Barbro Hedvall

Har gått igenom högen med papper och urklipp som ska läsas när det finns luckor i livets schema. Några sådana luckor har jag haft under julen. Kan verkligen rekommendera läsning av en kolumn skriven av Barbro Hedvall med titeln "Carema är ordet för dagen".

Våld i nära relationer - motion i landstingsfullmäktige

Igår var det internationella dagen för våld mot kvinnor. FN:s generalförsamling slog fast att ”våld mot kvinnor hindrar dem att uppnå jämställdhet i samhället i juridisk, social, politisk och ekonomisk mening”.http://www.blogger.com/img/blank.gif

Tyvärr visar det sig att våld mot kvinnor inte har minskat utan ökat. Ser vi på statistik från Brottsförebyggande rådet såhttp://www.blogger.com/img/blank.gif har antalet anmälda brott när det gäller misshandel av kvinna ökat med 47% från 2000.

När det gäller anmälda fall om grov kvinnofridskränkning har de ökat med 118% och anmälningar som rör olaga ho mot kvinnor över 18 år har ökat med 31% för samma tidsperiod.

Socialstyrelsen säger; ”Våld i nära relationer drabbar framför allt kvinnor och våldsutövaren är oftast en man. Trots likabehandlingsprincipen och att även män utsätts för våld fokuserar både socialtjänstlagen och samhällets satsningar på våldsutsatta kvinnor. Att lyfta fram just kvinnorna är motiverat av syftet att ge skydd åt offer för könsrelaterat våld".

Mot bakgrund av detta har vår gruppledare, Catarina Engström, lämnat in en motion om vårdprogram för våld mot kvinnor i nära relationer för landstinget i Östergötland. Denna motion debatterades i landstingsfullmäktige förra onsdagen. Tanken med motionen är ett vårdprogram för alla landstingets verksamheter och inte som idag bara på akuten och kvinnokliniken.

Förslag till beslut var att motionen skulle anses besvarad då ett vårdprogram redan finns. Skillnaden är att miljöpartiet vill höja ambitionsnivån och ge all personal i vården kompetens och våga fråga om eventuell förekomst om våld i nära relationer.

Efter Catarina Engströms anförande startade en debatt som slutade med att alliansen insåg att motionen höll på att gå igenom. För att förhindra detta ändrade man åsikt och yrkade för återremiss. Detta innebär att motionen kommer åter att behandlas och det ska bli spännande att se hur motionen kommer att behandlas i sin come back på landstingsfullmäktige.

HBT-certifiering

Idag om två veckor ska min motion om hbt-certifiering upp till beslut i landstingsfullmäktige.

Motion om ökad HBT – kompetens för anställda inom barn- och ungdomsklinikerna i Landstinget i Östergötland.

Mål 3 för Statens Folkhälsoinstitut är barn och ungas uppväxtvillkor. Förhållanden under barn- och ungdomsåren har stor betydelse för både den psykiska som fysiska hälsan.

I befolkningen som helhet är psykiska besvär en av de största orsakerna till ohälsa. I olika undersökningar har det visat sig att personer med annan sexuell läggning än den heterosexuella har sämre hälsa än heterosexuella, och att detta står sig genom hela livet.

Att bryta normer kan leda till risker för utsatthet i den egna familjen, i skolan eller i föreningslivet. Att som ung behöva möta denna utsatthet kan leda till ohälsa.

RFSL Ungdoms studie Effekter av heteronormen från 2009 har 32 % av de utfrågade ungdomarna uppgett att de avstått från att gå ut någon gång med anledning av sin sexualitet eller könsidentitet. Många hbt-ungdomar mår bra, men andelen ungdomar som möter ifrågasättanden, kränkningar och våld – i hemmet, på gatan, i skolan och på andra platser i samhället – är betydligt högre än bland andra ungdomar. T ex har var femte homo- eller bisexuell ungdom har blivit slagen i hemmet av en vuxen. Det är dubbelt så många som andra ungdomar.

Den statliga myndigheten Ungdomsstyrelsens utredning Hon, hen, han från år 2010 visar på en försämrad hälsa för homosexuella, bisexuella samt transpersoner. Utredningen pekar på tre utvecklingsområden: mötesplatser, myndigheters kompetens och ökad kunskap och satsningar i skolan.

Miljöpartiet de Gröna vill ha ett samhälle där alla känner sig lika välkomna oavsett sexualitet, könsidentitet eller könsuttryck. Heteronormen leder till en oacceptabel diskriminering och uteslutning av människor som inte kan identifiera sig i den.

Sedan 2008 erbjuder RFSL vårdrelaterade arbetsplatser en hbt-certifieringsutbildning. Syftet med utbildningen är att öka hbt-personers tillgång till god vård. Tyngdpunkten i certifieringen är en förståelse för hur den heteronormativa grunden i vårt samhälle påverkar hbt-personers levnadsvillkor och hur den påverkar hbt-gruppen ur ett hälsoperspektiv.

Det tar i genomsnitt 6-8 månader att införa processen. Certifieringen gäller för två och kan sedan förnyas. All personal genomgår en utbildning i fyra steg under ledning av RFSL:s utbildare.

Landstingsfullmäktige föreslås besluta

att all personal vid barn- och ungdoms klinikerna i Landstinget i Östergötland som möter ungdomar ska genomgå RFSL:s hbt-certifiering.

Underskott i landstinget

I gårdagens NT kunde vi läsa att landstinget i Östergötlands underskott beräknas hamna på minus 173 miljoner. Landstingsstyrelsens ordförande Marie Morell (M) säger att: ”arbetet med kostnadsreducerande åtgärder måste fortsätta på alla nivåer. Den långsiktiga strateginhttp://www.blogger.com/img/blank.gif att nå ett nollresultat 2012 ligger fast”.

Det bör även nämnas att det redan finns ett beslut i landstingsfullmäktige att godkänna ett underskott på 115 miljoner kronor för verksamheterna. Det godkända underskotten var inget vi i Miljöpartiet ställde oss bakom.

Förklaringarna är att förbättringarna har tagit längre tid än förväntat och att kostnadsutvecklingen är för hög. Man pekar även på kostnaderna för läkemedel samt för att förbättra tillgängligheten ökat.

Man har således redan, från den styrande minoriteten, godkänt ett underskott på 115 miljoner kronor. Problemen med underskott var väl kända tidigare. Det var redan när beslutet togs i fullmäktige som en ansvarsfull politik skulle ha påbörjats.

Frågan är dock vad den styrande minoriteten egentligen vill med landstinget i Östergötland? I Norrköping ser vi hur den offentligt drivna primärvården eroderas bort. Hur länge ska den tillåtas erodera eller är svaret att den ska tillåtas erodera tills vi inte har någon offentligt driven primärvård kvar?

För att vara tydlig är vi i miljöparitet inte emot vårdval. Vi vill se fler olika typer av driftsformer, även kooperativ och stiftelser, för att öka valfriheten. Men som det är idag innebär en ”ökad valfrihet” en ökad valmöjlighet för privata företag att offentligt finansiera sin verksamhet.

Hur mycket har vårdvalet och upphandlingarna egentligen kostat?

Den styrande minoriteten pekar även på ökade kostnader för läkemedel. Många gånger beskrivs de ökade läkemedelskostnaderna i negativa termer och att dessa påverkar finansieringen i hög grad negativt. Men är det rätt att lyfta fram ökade läkemedelskostnader i diskussioner om underskott utan att samtidigt diskutera det värde som en ny form av behandling medför? I dag förs inte dessa diskussioner i landstinget på politisk nivå. Det innebär att det ligger ett antagande underförstått att de ökade läkemedelskostnaderna är till nytta och skapar ett ökat värde. Men vet vi det egentligen om vi inte vågar ta diskussionerna?

Har verksamheterna över huvudtaget ekonomiska möjligheter att få sin budget i balans eller är det snarare så att mer resurser behöver tillföras via en höjd skatt? Vad ska den offentliga vården erbjuda medborgarna och vad ska medborgarna betala själva? Dessa frågor behöver vi diskutera öppet med varandra för den väg vi går på just nu har bara ett slut, rakt ut över ruinens brant.

Regionalt utvecklingsprogram

Har läst regionalt utvecklingsprogram (RUP) för första gången och har många tankar och funderingar kring innehållet i denna viljeriktning.

I utvecklingsprogrammet står bl a att ”Avsikten med ett regionalt utvecklingsprogram är att ange strategier för en eftersträvansvärd samhällsutveckling utifrån de förutsättningar som råder i regionen”.

Av alla orter som nämns i RUP nämns Linköping 10 gånger, Norrköping 10 gånger och Stockholm 3 gånger. Övriga orter i Östergötland 0 gånger förutom vid en karta på två olika sidor.

RUP är koncentrerad till områdets 2 största orter och är det denna utveckling som är eftersträvansvärd? Är utvecklingen mot enbart arbetsmarknadsområden eftersträvansvärd? Är utvecklingen mot Stockholm eftersträvansvärd?

Var är landsorten? Hur ska en utveckling garanteras även för dessa områden? Handlar inte det hela om hur man ser på landsbygden kontra staden? Vad är det för utveckling vi vill ha på staden och landet? Är det hållbart att vi bara bor i staden? Är det hållbart att ha serva en landsbygd och vad ska ingå i den servicen?

Vad är det egentligen vi vill utveckla? Är det människan som en arbetande människa eller är det människan som en social varelse? Hur kan man utveckla ekologin och sambandet mellan ekologin och människan?

Vidare står det att ”Den betydelse som RUP har för den regionala utvecklingen avgörs i praktiken främst av den betydelse som kommunerna och Landstinget på frivillig basis tillskriver ett regionalt utvecklingsprogram, samt i vilken utsträckning det understöds av statliga organ, det privata näringslivet och andra aktörer”.

Hur har det sett ut historiskt sett? Vilka använder sig av RUP i sina program och beslut? Hur stor tyngd har den egentligen? Blir detta till slut en pseudodiskussion som inte får någon större betydelse i verkligheten?

Tema kollektivtrafik

http://www.blogger.com/img/blank.gif
Denna vecka har mycket handlat om kollektivtrafik. Just nu pågår den europeiska trafikantveckan som är en upplysningskampanj. Syftet är att motivera personer att ställa undan bilen och istället cykla, gå och åka kollektivtrafik så långt http://www.blogger.com/img/blank.gifdet går. I år fokuserar trafikantveckan på miljöanpassade alternativ till den fossilbränsledrivna bilen.

I Norrköping uppmärksammas trafikantveckan på olika sätt bl a genom att idag göra Prästgatan bilfri och istället för bilar på gatan kommer handlarna ta deras plats för denna dag.

I veckan höll Spira ett seminarium med Karolina Isaksson, forskare och filosofie doktor på VTI. Karolina Isaksson föreläste om hennes forskning och ämnet för dagen var: Transportpolitiska prioriteringar – hur påverkar det mitt vardagsliv?

Studien byggde på intervjuer av fokusgrupper i Vadstena, Åtvidaberg och Ljura i Norrköping. Slutsatserna från studien var att; de lokala transporterna på små orter urholkas när man satsar på de större transporterna, även om många lever mobila liv är den lokala tillgängligheten viktigt samt att alla lever inte rörliga liv och alla önskar det inte heller.

I veckan var det ett extrainsatt landstingsfullmäktige för att fatta beslut om skatteväxling för regional trafik mellan Landstinget i Östergötland och kommunerna i Östergötland. Bakgrunden är ett tidigare fattat beslut att landstinget från och med den 1/1 2012 blir kollektivtrafikmyndighet för all allmän regional kollektivtrafik inom länet och den länsöverskridande trafiken. Det innebär att landstinget övertar kommunernas kostnadsansvar för de inomkommunala trafiken och en skatteväxling görs mellan kommun och landsting.

I handlingarna i landstingsfullmäktige fanns även Regionalt utvecklingsprogram som är ute på remiss. Även här handlar mycket om kollektivtrafik med fokus på pendlingstrafik. Mer om detta program längre fram.

För att få människor att använda kollektivtrafik är faktorer som användbarhet och kunskap om kollektivtrafiken av stor betydelse men även restid. Det är nödvändigt att inte bara en gata som Prästgatan blev bilfri utan att en hel fil i Norrköping blev bilfri och att den filen bara trafikerades av kollektivtrafik. Som det är idag tillbringar man mindre tid på bussen mellan Norrköping och Linköping och mer tid på samma buss i Norrköpings innerstad. Med en bussfil förkortas restiden avsevärt.

I samband med frågan om regionförstoring, regionalt utvecklingsprogram och fokus på pendlingstrafik och arbetsmarknadsregioner får man inte glömma bort att det även finns förlorare. Detta skapar frågor som; hur blir även förlorarna vinnare?, Vad ska ingå i servicen på den lilla orten? Och hur skapar man en jämlik kollektivtrafik i Östergötland?

I valfrihetens förlovade land

De borgerliga partierna började för ungefär 20 år sedan dela in välfärdssektorn i två delar, en ond och en god. För alla gällde det att, i valfrihetens namn, välja det rätta. På den onda sidan representeras av den offentligt finansierade välfärden och den goda av de privata alternativen.

De privata alternativen innebär en sund konkurrens, minskad byråkrati, effektivitet, stärkt kvalitet och ökad valfrihet. Allt som den offentligt finansierade sektorn inte är.

I dag skriver Dagens Nyheter om en forskarrapport som beskriver följderna av denna dualistiska syn. I hur hög grad har det blivit en sund konkurrens, minskad byråkrat, ökad effektivitet, stärkt kvalitet och ökad valfrihet?

Forskarrapportens slutsats är att det råder ”anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats”.

Det enda som har ökat kan väl i och för sig vara valfriheten. Men kan alla välja, kan alla förstå vad man ska välja och hur ger man möjligheter för alla medborgare att göra val?

Forskarna bakom rapporten kommer nu att träffa ledande företrädare för kommuner, landsting och privata aktörer med välfärdsforskare för att förbättra beslutsunderlaget för den fortsatta välfärdspolitiken. Ser fram emot denna rapport.

Frågor till Vrinnevilistan från Berit Malmqvist

Berit Malmqvist ställer en del frågor till Vrinnevilistan i Folkbladet;

Sjukhuset är kvar men vad är det fyllt med?
-Alldeles för få hjärtspecialister, i Linköping är de nästan tio gånger fler.
-Alldeles för få vårdplatser, hälften av de US har.
-Vart tog äldrevården vägen?
-Vart tog rehabilitering efter stroke vägen?
-Var finns infektionsplatserna?
-Vad hände med psykiatrin?
-Vad hände med kravet på ett fullvärdigt Vrinnevisjukhus som Vrinnevilistan stred för tidigare?
-Vart tog striden vägen?
-Är det sant att makten korrumperar?

Frågorna är berättigade och jag kan bara hoppas att Berit Malmqvist får svar på sina frågor. Men lika tyst som Vrinnevilistan har varit tidgare, lika tyst lär det vara nu.

När det gäller psykiatrin kan jag svara att, från och med den 1 januari 2011, började det nya avtalet med Capio att gälla. Personer i behov av psykiatri ska nu kunna välja mellan den landstingsdrivna vården eller det privata alternativet. Det har visat sig att de flesta har valt att stanna i den landstingsdrivna vården.

Syftet var att öka valfriheten och tillgängligheten för denna patientkategori. Nu när man har valt att stanna i landstinget visar det sig att man har valt ”fel”. Tanken är nu att personal ska försöka få dessa patienter att välja ”rätt”. I detta fall det privata alternativet. Man är för valfrihet så länge man väljer vad som anses ”rätt”.

Samtidigt kostar denna valfrihet pengar för landstinget. Landstinget betalar pengar till Capio för vård som man i grund och botten inte får utförd. Vem är det då som utför vården? Det är landstinget som samtidigt har fått sina resurser nedskurna. Så inom den landstingsdrivna psykiatriska vården ska man nu göra mer men med mindre resurser.

Den styrande minoritetens svar på många av vårdens utmaningar är effektiviseringar. Det går att effektivisera vården i vissa hänseenden men det är ingen lösning som gäller i alla situationer. Hälso- och sjukvården utförs av människor som behandlar, omvårdar och hjälper människor i behov av vård. Effektiviseringen i en personalintensiv verksamhet har sina ramar och jag anser att vi många gånger har nått dessa ramar i flera av landstingets verksamheter.

Dags att införa en folkhälsolinje?

Under den första dagen på Almedalsveckan satte Miljöpartiet fingret på ett växande problem: den ökande gruppen ”unga utanför”. Gruppen ”unga utanför” har varken ett arbete eller studerar.

Statens folkhälsoinstitut visar i sin rapport ”Barn och ungas hälsa” att den psykiska ohälsan har ökat markant i ungdomsgruppen. Ungdomar som behöver vård på grund av självskadande beteende och depressioner ökat. En trend som man inte ser i gruppen under 15 år.

Ungefär en av tio elever slutar grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiet. Många som slutar gymnasiet saknar behörighet till högskola. ”Det behövs åtgärder som är inriktade på att fler elever ska klara grundskolan och gymnasiet, samt på att unga lättare ska komma in på arbetsmarknaden” säger Sven Bremberg i rapporten.

Den ekonomiska förutsättningen för ensamstående föräldrar och ensamboende i åldern 20-29 år har försämrats. För barnens skull behöver ensamstående föräldrars ekonomi förbättras.

Hälsa grundläggs tidigt och en tidig försämrad hälsa tenderar att fortsätta även i vuxen ålder. Vi har alla ett ansvar att vända denna oroande trend. Fler beslut, om inte alla, borde fattas utifrån hälsokonsekvensbedömningar. Det som kanske kostar mycket idag kan vara en smart investering för framtiden.

Om cirka 10 år kommer 40-talisterna nå den vårdkrävande åldern +85, 60-talisterna kommer att gå i pension och gruppen i arbete ökar endast lite. Vår efterfrågan av, högre kvalitetskrav på och växande behov av välfärdstjänster kommer att bli mer omfattande och kosta mer än vad som kan finansieras med dagens skatter och avgifter. För att över huvudtaget ha råd med välfärdssamhället i framtiden måste vi börja att investera idag.

Det finns inte en enda lösning på den framtida finansieringen men en av det för mig viktigaste åtgärderna är att stärka satsningarna på en ökad folkhälsa. För det har vi alla ett gemensamt ansvar. För att kunna fatta välgrundade beslut måste de bedömas utifrån hälsokonsekvenser. Det är då vi kan få en vägledning på var och hur vi ska satsa våra pengar för framtiden.

Dagkirurgi i Finspång

I går beslutade landstingsstyrelsen att behålla dagkirurgin i Finspång. Rättare sagt så beslutade den styrande minoriteten att behålla dagkirurgin medan vi i MP tillsammans med S och V inte deltog i omröstningen.


Man kan tycka att det var ett något märkligt ställningstagande av oss i oppositionen men det har sin förklaring som jag nu ska försöka ge er.


I underlaget för beslut fanns olika scenarior, ett var att behålla dagkirurgin i Finspång och ett var att flytta dagkirurgin till Vrinnevisjukhuset. Underlaget lämnade dock många frågor obesvarade. Frågor såsom; hur är hållbarheten i detta förslag? Hur kommer situationen se ut för utvecklingen av dagkirurgin om 5, 10 respektive 15 år?, Hur ser sjukhusorganisationen ut i en framtida region? I underlaget får vi information om att en del verksamhetsföreträdare önskar att utreda kapaciteten för dagkirurgin i länet först innan beslut tas. En sådan kapacitetsanalys har inte gjorts.


Som ledamot i landstingsstyrelsen har man ett ansvar. Det är svårt att fatta ett hållbart beslut om underlaget inte ger svar på de frågor man har.


Vi yrkade därför på återremiss på förslaget för vidare utredning och komplettering av dagkirurgins utveckling. De olika förslagen behöver belysas både i ett kortsiktigt och i ett långsiktigt perspektiv när det gäller ekonomi samt för- respektive nackdelar från ett verksamhets- och medborgarperspektiv. Den framtida dagkirurgiska verksamheten behöver även undersökas från ett regionperspektiv.


På grund av underlaget var det svårt att avgöra vilket av alternativen behålla: dagkirurgin i Finspång eller flytta den till Vrinnevi som är det mest hållbara ekonomiska alternativet.


Jag vill vara väldigt tydliga med att vi inte har tagit ställning till om dagkirurgin ska vara kvar eller flytta. Den enda ställning vi har tagit är att om man vill ta sitt ansvar på allvar och fatta kloka beslut för östgötar och blivande regionmedborgare behöver vi ordentliga underlag.

Vad fick vi för 20 miljoner?

Det privata vårdföretaget Capio driver sedan årsskiftet en stor del av den öppna psykatriska vården för vuxna i Linköping och Norrköping.

Den borgerliga majoriteten i landstinget, som styr tillsammans med Vrinnevilistan, ville med Capios inträde erbjuda en valfrihet för de psykiskt sjuka där det också finns privata alternativ till den landstingsdrivna vården.
Men efter fem månader visar det sig att nästan ingen av de psykiskt sjuka vill ha den nya aktören Capio som vårdgivare
Landstinget har upphandlat psykiatrisk vård från Capio för närmare 20 miljoner kronor. Men som läget är nu används inte den kapacitet som handlats upp.
Bara i Norrköping är det flera hundra patienter, varav ett 70-tal med tung diagnostik, som väljer bort det privata alternativet och i stället vill vara kvar i landstingets vård.

Texten är hämtad i sin helhet från Östnytts hemsida där man även kan se nyhetsinslaget. Gav upp att skriva en egen text efter flera försök för jag tenderade att skriva i vredesmod. Ilskan beror på att landstinget har satsat stora summor pengar på en misslyckad "valfrihet". Det här är pengar som skulle kunna ha använts till dem som verkligen behöver det, alltså patienterna istället för de privata företagen.

Prata med ungdomarna

Fryshuset har, under 3 år, besökt 120 kommuner och pratat med 7500 unga och vuxna som arbetar med unga. Oavsett om man bor i Norrland eller Skåne är grundproblemet, brist på kommunikation, det samma.

ohol Man är oroade för sitt eget, sina vänners och föräldrars drickande. 68% av de vuxna höll med om att alkoholen är ett stort problem. Ungdomar ser alltså alkoholen som ett större problem än vuxna och det kan ha flera orsaker, t ex att vuxna i grund och botten inte är närvarande när ungdomar dricker eller har kunskaper i hur lätt det är att få tag på alkohol. Men även om siffrorna skiljer sig mellan de unga och de vuxna är siffran 68% hög och alarmerande. För mig är det glädjande att Miljöpartiets kongress har sagt sitt tydliga nej till gårdsförsäljning. I Finland, där gårdsförsäljning finns, har man sett att alkoholkonsumtionen har ökat. Ett ökat bruk eller missbruk av alkohol är inget vi behöver.

Unga vill även ha bättre kontakt med vuxna. Man vill ha stöd och bekräftelse från vuxna samt, kanske lite förvånade, en ökad polisnärvaro. För mig innebär detta att dagens unga känner en stor otrygghet och vilsenhet i dagens samhälle. Ungdomarna menar även att vuxna pratar för mycket, lyssnar för lite och inte tar unga på allvar.

86% av de unga och vuxna anser att bristen på mötesplatser är ett väldigt stort problem. Ungdomsgrupperna säger att de mötesplatser som finns är skapade efter vad vuxna tror att eller tycker att unga ska ha och inte vad de unga vill ha. Har man inte en naturlig mötesplats skapas alternativa mötesplatser.

Idag är man många gånger en lyckad människa om man jobbar mycket, är ständigt nåbar och rusar mellan olika aktiviteter. Mellan sitt eget jobb, när man inte pratar i mobilen eller är uppkopplad och tar sig till sina egna aktiviteter skjutsar man barnen till sina aktiviteter. Men för vem skull gör man egentligen detta? Hur många föräldrar är delaktiga i sina barns fritidsaktiviteter? I Leksands softbollag har jag träffat två ”lagmammor”. De är aktiva i styrelsen, de tittar på matcherna, de skriver matchpotokoll, lagar mat till laget och känner tjejerna i laget. Jag önskar att fler mammor och pappor var som dessa kvinnor.

Att så många som 86% av de unga ser rasism som ett stort problem är en siffra som oroar mig då endast hälften av de vuxna ansåg att detta är ett problem. Vari består denna skillnad? Är vuxna mer toleranta eller finns det rasism som skiljer sig åt beroende på generation?

Vi behöver alla arbeta för att bygga broar mellan vuxna och ungdomar och börja med en aktivitet som många ha svårt för, nämligen att lyssna. Det borde inte vara så svårt då vi har två öron och en mun. Det är viktigt att vi faktiskt frågar de unga hur de mår och vad de behöver. Vi borde även ifrågasätta våra egna levnadsvanor och upphöra att tänka individualistiskt. Vi lever alla i ett samhälle och vi borde bli bättre på att ta ansvar och ha omsorg om varandra.

Det är redan i ung ålder som hälsan påverkas. Låt oss börja investera i framtiden och börja lyssna på varandra för en friskare befolkning och ett bättre samhälle.

Underkänt för landstingets miljöarbete

Insändare som publicerats i dagens Linköpings tidning.

Underkänt i landstingets miljöarbete

Ett systematiskt och genomtänkt miljöarbete borde vara en självklarhet för alla större verksamheter. Landstinget i Östergötland har goda ambitioner i form av en hel del bra mål och visioner, men det brister påtagligt i redovisning och uppföljning. Detta gör det svårt att bedöma hur det egentligen står till med miljöarbetet för länets största arbetsgivare.

För en tid sedan behandlades årsredovisningen, där en redovisning av miljön också ingår, i landstingsfullmäktige. En tydlig brist som också samtidigt är en slags alarmklocka är den låga svarsfrekvensen från de olika verksamhetsdelarna i landstinget. Endast 55% av verksamheten har valt att rapportera in sin följsamhet till uppställda mål och kvalitetsmått. Det är en brist eftersom det gör att hela miljöredovisning förlorar sitt värde som förmedlare av information om hur det står till, men är också alarmerande eftersom det säger något om hur lite politisk vikt de styrande partierna ger miljöfrågorna.

En annan väsentlig brist är att själva redovisningen i liten grad följer upp de väsentliga miljömålen, exempelvis att minska transporter, öka kollektivtrafikåkandet. I de fall de gör det saknas ofta skarpa och uppföljningsbara nyckelindikatorer. Istället handlar redovisningen om följsamheten till lågt ställda krav om att följa lagstiftning, exempelvis inom kemikaliehantering. Inte ens dessa krav lyckas man nå upp till på ett tillfredsställande vis.

Miljöpartiet vill se en väsentlig skärpning både vad gäller innehållet i landstinget miljöarbete och det sätt på vilket man följer upp vad man åstadkommit. Vi befinner oss i en tid där miljöfrågorna är verkliga ödesfrågor och där handlingskraft är avgörande för hur framtiden kommer att gestalta sig. Inte minst på klimatområdet måste ett genomgripande arbete ske, där MP menar att landstinget på sikt ska bli så kallat klimatneutralt. En första utgångspunkt för att kunna göra något är att vi får korrekt information om hur det står till i landstingets verksamheter. Det som görs idag är inte på långa vägar tillräckligt

Margareta Fransson(MP), ledamot landstingsstyrelsen
Catarina Engström(MP), gruppledare

Ett jag som kan bli ett nej

I det senaste nyhetsbrevet från Riksdag och Departement kan vi läsa att ”ett ja kan bli ett nej”. Det frågan handlar om är om Miljöpartiet ska byta inställning till gårdsförsäljning eller inte. För ett år sedan sa MP ”ja”. Jag har tidigare skrivit om riskerna med ett ”ja” till alkoholförsäljning. Några av riskerna är ökad alkoholkonsumtion, styrning av starka lobbygrupper som vill få oss att köpa alkohol samt försämrad folkhälsa.

I slutet av maj har MP kongress och nu lutar det åt att det istället blir ett ”nej” till gårdsförsäljning. Att frågan åter kommer upp på kongressen beror på att det råder tveksamhet om MP sade ”ja” till försäljning på tillverkningsstället eller via Systembolagets butiker. Flera medlemmar i MP har nu skrivit en motion om ett ”nej” till gårdsförsäljning. Partistyrelsen ställer sig bakom denna motion.

Staten är nu inne på sin andra utredning om gårdsförsäljningens vara eller icke-vara. Den senaste utredningen har kommit fram till att gårdsförsäljning går att förena med EU-regler och det svenska alkoholmonopolet.

Förslaget går ut på att tillverkarna ska sälja sina produkter men för att de utländska tillverkarna inte ska diskrimineras ska gårdsförsäljarna även få sälja andra tillverkares produkter.

Med ökat antal försäljningsställen finns det en risk att det är folkhälsan som kommer att diskrimineras. Jag hoppas verkligen att motionen går igenom i linje med motionärerna och partistyrelsens önskemål.

Studiebesök på Hagebyvårdcentral

Titeln borde kanske heta studiebesök på City Hälsan Norr för det är vad Hageby vårdcentral kommer att heta sen.

I huset sjuder det av verksamhet. Här finns primärvård, Rehab Öst, kuratorer, psykolog, samtalsmottagning, tandvård, öppen förskola och familjecentral.

De bestående intrycken av studiebesöket är vikten av att arbeta preventivt och att man här vågar tänka nytt. På vårdcentralen finns en psykolog som arbetar ”on demand”. Psykologen har 4 inbokade patienter per dag. Resten av arbetstiden finns han där för ”akutfall”. Det innebär, att om en läkare bedömer att patienten egentligen borde träffa en psykolog, kan patienten göra det samma dag och i samma hus. Psykologen arbetar aldrig med att avsluta själva behandlingen, såsom är regel idag, utan den fortsätter med frivilliga uppehåll. Detta sätt att arbeta för en psykolog och med en psykolog är unikt för Sverige. Metoden går ut på att ge patienten egna verktyg för att klara sin vardag.

Det man tycker sig märka är att sjukskrivningarna har minskat, likaså remisserna till psykiatrin. Man upplever dock svårigheter att hitta barn i behov av psykolog även om man försöker hitta vägar för att hitta dessa barn.

Vårdcentralen kommer att söka forskningspengar för att starta en livsstilsskola för vissa grupper. Det kan t ex vara kvinnor från andra länder som söker vård med en smärtproblematik. Det man gör är att försöka kartlägga olika sociala faktorer som påverkar hälsan i sitt förra hemland och hur dessa ser ut idag. På så sätt skapar man en karta över sitt liv och det hela blir väldigt tydligt. Utifrån denna karta kan man sedan läsa av vilka sociala faktorer som skapar ohälsa.

Ett annat sätt att jobba förebyggande är vårdcentralens rutin att ge alla diabetespatienter ett recept på fysisk aktivitet eller att själva kunna skatta sina vanor när det gäller tobak och motion i livsstilsdatorn.

Vårdcentralens förebyggande arbete med både kropp och själ samt insikten att dessa två komponenter påverkar varandra är det mest bestående intrycket av studiebesöket. Vidare att vi, som sitter i landstingsfullmäktige, måste bli bättre på att efterfråga mjuka värden och inte bara ensidigt fokusera uppföljning och återkoppling i tid.

Jag är glad över att denna vårdcentral finns i Norrköping.

Återinför arbetstidsmodellerna

Igår var det möte med landstingsstyrelsen. Flera medborgarförslag fanns på dagordningen och ett av dem var ett önskemål om att återinföra arbetstidsmodellerna.

Det finns flera olika arbetstidsmodeller och den så kallade 3-3 modellen är nog den mest kända. För att omfattas av arbetstidsmodeller måste man arbeta minst 75% och arbeta på obekväm arbetstid. Som regel innebär modellerna en arbetstidsförkortning.

Arbetstidsmodellerna i Landstinget Östergötland togs bort hösten 2009 för att spara pengar. Vid tiden för beslutet saknades en kalkyl för hur mycket man skulle spara och vilka konsekvenser som borttagande av modellerna skulle kunna innebära.

I svaret till förslag till beslut i gårdagens landstingsstyrelse kan vi läsa att: ”kostnaderna har minskat och att produktionen har ökat”. Än idag vet vi inte vad vi har vunnit ekonomiskt med att ta bort arbetstidsmodellerna. Sen förstår jag inte riktigt kopplingen mellan avvecklandet av arbetstidsmodeller och en ökad produktion. Hur stor roll har egentligen själva borttagandet av arbetstidsmodellerna för en ökad produktion?

Tanken var att man skulle göra en konsekvensanalys i efterhand och efter lite letande i gamla protokoll kan man, i en minnesanteckning från personalstrategiska beredningen 091026, läsa att: ”konsekvenserna av de kostnadsreducerade åtgärderna är sämre arbetsmiljö för de anställda”.

Om detta är hela konsekvensanalysen vill jag ha osagt men man har i alla fall kunnat konstatera att arbetsmiljön för de anställda har blivit sämre. Om man har en dåligt arbetsmiljö kommer det att kosta pengar i form av sämre hälsa för de anställda. En sämre hälsa för de anställda innebär en lägre effektivitet.

När man tog beslutet att avveckla arbetstidsmodellerna var det för att ”skicka signaler” om att ekonomin var dålig. Frågan är väl hur man har lyckats med detta signalsystem när landstinget än idag går med minus?

I akutkliniken verksamhetsplan för 2011 ser vi att det under 2010 anställdes många nya sjuksköterskor då många erfarna valde att säga upp sig i en frustration över avskaffandet av 3-3. Detta ger ökade kostnader för rekrytering och inskolning.

Man har ensidigt tittat på arbetstidsmodellernas borttagande utan att göra en kalkyl över hur mycket man har sparat eller vad det kan få för konsekvenser. Man har bara fokuserat på vad man kan spara utan att titta på den faktiska vinsten eller förlusten och vägt dessa mot varandra.

Miljöpartiet lämnade igår ett yrkande om att bifalla motionen. Vi anser att det var ett misstag att avveckla arbetstidsmodellerna. Modellerna är ett sätt att kompensera personalen för oregelbunden och obekväm arbetstid genom att säkra återhämtning för personalen. Genom att ta bort arbetstidsmodellerna har även landstinget minskat sin attraktivitet som arbetsgivare.

Vi måste börja att skifta fokus från att jaga statliga pengar till en god personalpolitik. Det är ju personalen som är vår största resurs!

Krig mot antibiotika

I DN skriver Otto Kars, professor i infektionssjukdomar, att det måste till en global kraftansträngning mot antibiotikaförskrivning som i sin tur skapar resistenta bakterier.

Förekomsten av resistenta bakterier ökar snabbt och leder till att behandlingsmöjligheterna minskar. Minskar inte spridningen kan detta få allvarliga konsekvenser.

Vad behöver då göras? Detta problem måste attackeras från flera håll. Ett steg är att ändra vår attityd till antibiotika vid olika krämpor. Har man suttit i telefonrådgivning på en vårdcentral vet man om att många fnyser åt råd om egenvård såsom till exempel tranbärsjuice. Vi har många gånger en övertro på läkemedel och en misstro till gamla huskurer.

Att använda handsprit och följsamhet till klädregler för hälso- och sjukvårdsperonsal till 100% är ett annat viktigt steg. Är man patient och ser hälso- och sjukvårdspersonal med långa ärmar ska man säga stopp. Än så länge har jag inte sett en avvikelse i landstingets avvikelsesystem som gäller brist i följsamhet till rutiner när det gäller kläder men det kanske kommer?

Men det hela handlar inte bara om personalen utan även om politik. Vi behöver se över platssituationerna på våra sjukhus i länet. Platserna är idag för få vilket leder till överbeläggningar och en stressad arbetssituation.

Att se över och noggrant överväga upphandlingar av städ på våra sjukhus är ett krav. Det är viktigt att de som städar har en rimlig arbetsbelastning och bra arbetsredskap.

Ett annat viktigt steg är att ifrågasätta ersättningsmodeller som den i Stockholm. Vårdcentralerna får betalt per besök. Det innebär att korta besök med nöjda ”kunder” ger mer pengar i fickan än multisjuka patienter som tar längre tid i anspråk. Det har visat sig att det förskrivs mer antibiotika och viagra i Danderyd än i Botkyrka. Det är knappast troligt att det beror på att man är sjukare i Danderyd eller att samtliga med erektil dysfunktion råkar bo där. Det handlar mer om en köpstark kundkrets.

Läkemedelsindustrin måste även bana vägen och ta sitt ansvar. Marknadsför era produkter med lite klokskap tack!

Ägande innebär ett ansvar

Lyssnar på fullmäktigedebatten via Radio Norrköping. Ämnet som debatteras är ägande i offentlig eller privat regi?

Kom att tänka på en artikel om Jakob von Uexkull. Han sålde sin privata frimärkssamling och grundade Right livelihood award, även kallad det alternativa nobelpriset.

En av de första pristagarna var den norske författaren Erik Damman. Nyfikenheten tog honom till Samoa då han hade hört att man på Samoa inte var så intresserade av privat ägande. Väl där kunde Erik Damman konstatera att människorna på Samoa inte var olika människor i andra delar av världen förutom de sociala reglerna.

På Samoa hyllades de människor som arbetade för det gemensamma. De som satte sig själva i första rummet blev socialt utfrysta.

Jakob von Uexkull anser att den som är rikast är inte den som har mest utan den som utför något för jordens överlevnad. Men vi kommer allt längre och längre bort från tänket på vår nästa eller nästa generation i dag.

Han är inte emot privat ägande men anser att ägande inte ger en människa rätt att göra vad han eller hon vill med sin egendom. Att äga innebär även ett ansvar. I det ansvaret ligger att trygga sin barn och sina barnbarns framtid. En framtid som innefattar en hållbar utveckling.

Miljöpartiet är för valfrihet i vården och vi vill ha en mångfald av utövare men vi vill även bana väg för en hållbar utveckling för framtiden. Det viktiga är att alla känner ett ansvar för kommande generationer och ser längre än till sin egen plånbok.

Jämför vi med länder, inom och utom Europa, drivs mycket av vården i privat regi. Det finns dock en stor skillnad. I Sverige ägs vården i en hög andel av privata aktiebolag. Det innebär att du och jag betalar en del av våra skattepengar till ägarnas vinster. I andra länder, t ex USA och Holland, ägs en stor del av sjukhusen av företag UTAN ett vinstdrivande syfte.

Att ägande innebär ett ansvar för medmänniskor och framtiden är för mig självklart. Vinsten ska man återinföra till verksamheten för t ex kompetensutveckling av personalen, förebyggande hälsovård eller forskning om man nu inte väljer att skänka en del till de som har det sämre.

Naprapati

I DN kan vi läsa om en studie som visar att naprapati fungerar bättre än erkänd och rekommenderad behandling och rygg- och ncksmärta.

I studien, som är utförd av Karolinska institutet, deltog 409 patienter med smärta i rygg och/eller nacke sedan minst två veckor. De som deltog hade endast vad som kallas ospecifika besvär. Patienter med t ex diskbråck eller akut pisksnärtskada deltog inte i studien.

Efter 12 veckor upplevde 57% av patienterna, som behandlats av naprapat, att deras tillstånd blivit ”väldigt mycket förbättrat”. För den andra gruppen, som inte fick naprapatbehandling men däremot den rekommenderade behandlingen rådgivning och information, var samma siffra 13%.

När det gäller minskning av smärta var siffrorna även i denna skattning bättre för dem som genomgått naprapatbehandling.

Det finns idag 900 naprapater i Sverige och det är 7 landsting som har värdavtal med naprapater.

Kommer studier som denna att öka acceptansen för naprapatbehandling? Kommer fler landsting vilja teckna vårdavtal? Och vad kommer Högskoleverkets rapport till Jan Björklund innebära?

Högskoleverket skriver i sin rapport att naprapatutbildningen ska avvecklas och ingå som en ny påbyggnadsutbildning för sjukgymnaster.

Idag blir man färdig naprapat efter 4 års studier. Dessa studieår följs av ett års praktik och när praktiken är avslutad kan man ansöka om legitimation hos Socialstyrelsen.

Om förslaget i denna rapport blir ett beslut hur kommer då naprapatins framtid se ut? Kommer det ändå att skapas specialistsjukgymnaster? För alla som ser naprapati som alternativ medicin, kommer ni att ändra åsikt om naprapati? Kommer naprapaterna att fortsätta vara en självständig yrkeskår och istället få stöd från det offentliga utbildningsväsendet.

Det ska bli spännande att följa diskussionerna kring denna fråga.

Sjukvården och besparingar

Dagens Medicin är en nyhetstidning som riktar sil till personal inom hälso- och sjukvården.

Går man in på deras hemsida idag slås man av olika krav och förslag på besparingar. I Blekinge har man ett underskott som måste justeras. Det förslag som har lagt fram är att endast en av Blekinges två akutmottagningar ska få ge intensivvård.

Vårdförbundets ordförande i Blekinges kommentar, till att 300 tjänster ska bort i Blekinge, är att det är vården som får betala för hyrläkare, köpt vård och läkemedelskostnader. Vidare säger hon att: :vi kan inte påverka det ekonomiska resultatet men det är på oss besparingarna läggs”.

I Uppsala måste 100 miljoner sparas. Det man fokuserar på är att minska personalkostnaderna. Antar, precis som en kommentator till artikeln gör, att man fortfarande ska ha samma produktion men med färre händer i vården.

I Ludvika väljer man att ställa in ett möte mellan personal och landstingsråd på grund av ”hätsk stämning”. De upprörda känslorna beror på besparingsplaner som innebär anställningsstopp, inköpsstopp, höjda patientavgifter, minskning av antalet stafettläkare och stora nedläggningar av Ludvika lasarett.

Ekonomin i vårt landsting är ansträngd och det finns enheter som inte klarar sin budget. Vad kommer att hända här?

Det finns inga lätta genvägar att ta för att få ekonomin i balans. Det är många faktorer som samspelar och påverkar varandra. Vi behöver dock ha en öppen diskussion om tre viktiga frågor.

Den första handlar om Hälso- och sjukvårdens portalparagraf §2: Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. Vad menas med att den som har det största behovet skall gå först?

Vad får vården kosta och vad är vi beredda att betala? Om vi idag inte har råd med vården hur ska vi ha råd med vården i framtiden? I dag blir allt fler äldre och äldre vilket leder till att behoven kommer att öka. Hur ska vården finansieras om 20 år?

Vad är det som skapar hälsa respektive ohälsa? Egentligen har vi mycket kunskap om vad som främjar hälsa och vad som bidrar till ohälsa. Varför gör vi inte mer åt vår kunskap?

8 mars, en dag att uppmärksamma

Internationella kvinnodagen har sina rötter från 1910 och 1977 antog FN en resolution som uppmuntrar alla andra att uppmärksamma denna dag. Vad är det då vi uppmärksammar? Det som uppmärksammas är ojämställdhet och kvinnors situation i hela världen.

Förra året korades Island som världens mest jämställda land i World Economics Forums lista. Därefter kom Norge och Finland. Sverige placerade sig på 4:e plats.

Trots av vi i Sverige hamnar högt upp på denna lista finns det fortfarande mycket kvar att göra. Ett exempel är könsfördelningen i bolagsstyrelser.

I Näringsdepartementets verksamhetsberättelse kan vi läsa att 49% av alla styrelsemedlemmar är kvinnor. Maud Olofsson är stolt över de redovisade siffrorna.

Rapport har granskat hela det statliga bolagskoncernerna och då visar det sig att endast 31% är kvinnor.

Miljöpartiet har sedan länge debatterat frågan om hur könsfördelningen i bolagsstyrelser ska bli mer jämställd. Ett sätt att säkerställa en jämnare könsfördelning är med hjälp av lagstiftning om kvotering. En del anser att lagstiftning inte är ett alternativ då det är en ägarfråga. Om vi nu ska acceptera det faktum, att det är en ägarfråga, kommer vi att få vänta till Internationella kvinnodagens 200 år jubileum innan representationen närmar sig 50-50 i de privata styrelserna.

För oss i Miljöpartiet är kvotering inget mål men ett medel för att nå ett mål. Ett medel för att ge kvinnor samma möjligheter som män. Ett medel att bredda kompetensen. Ett medel för att modernisera Sverige.

Mer AKM till folket

Igår sammanträdde landstingsstyrelsen i Östergötland. Ett av ärendena som behandlades var betänkandet ”Kompetens och ansvar” från Socialdepartementet. I betänkandet finns riktlinjer när det gäller behörighet för olika yrkesgrupper, från specialistsjuksköterskor till tandhygienister.

I sitt betänkande föreslår Socialstyrelsen att ett register ska tas fram för AKM (alternativ och komplementärmedicin). Tanken är att ett register ska upprättas för de som utövar alternativa behandlingsformer, de som vill registrera sig måste vara medlem i en yrkesorganisation inom AKM-området, konsumentverket ska administrera registret och en nationell informationsinsats bör genomföras när registret införs.

Varför är det föreslagna registret en bra idé? Det handlar om att göra det enklare för alla att göra medvetna val. Det handlar också om att ta det första steget för att lyfta upp AKM upp från källaren till ljuset för att belysa och prata om dessa alternativa behandlingsformer för att avarterna ska försvinna. Registret kan även bidra till att tydliggöra för allmänheten vad det är som räknas till hälso- och sjukvård och vad som inte räknas dit.

Enligt det förslag som fick gehör under landstingsstyrelsen ska ett register inte införas. I svaret skriver man att registret kan vara vilseledande för konsumenter.

Miljöparitet reserverade sig. Vi menar att ett register faktiskt skulle underlätta medvetna val, bidrar positivt på kvaliteten samt leder konsumenterna från vilsenhet till klarhet.

Buss till Lindö......

I NT debatt skriver idag Stefan Hagfeldt (M) att Miljöpartiets kommunalråd Mattias Stenberg inte ger honom några svar om frågan om kollektivtrafik, eller snarare brist på bussar till Lindö.

För två år sedan ondgjorde sig Stefan Hagfeldt om situationen för bilister mellan Lindö och innerstan. Nu är det nya tider och ett nytt kommunalråd så idag är det bussarna som han fokuserar på.

I debattartikeln skriver Stefan Hagfeldt att Mattias Stenberg varvar personangrepp med att lägga ord i min mun som han aldrig har sagt. Samtidigt skriver han i artikeln att ”vilket Mattias Stenberg tydligen instämmer i?” samt ….”anser tydligen Mattias bara vara i sin ordning”. Själv har jag lärt mig att inte kasta sten i glashus.

Mattias Stenberg svar till Stefan Hagfeldt är att: Mitt ansvarsområde är större än bara en enda busslinje och bara en enda stadsdel. Norrköpings kommun sträcker sig från Arkösund till Skärblacka, inte bara från Lindö till Repslagaregatan. Vi har över trettio busslinjer som går till olika stadsdelar och orter, inte bara en.

Vidare svarar Mattias Stenberg att: Jag har ansvar för över 130 000 människor som bor i Norrköpings kommun, inte bara de 5 000 som bor i Lindö. I staden har även Hageby, Eneby, Klockaretorpet, Vilbergen och alla andra stadsdelar behov av kollektivtrafik, det har man på landsbygden också. Kanske till och med större behov än i Lindö, där andelen bilar och mängden pengar per hushåll är högst i hela staden.

Jag har lyssnat på den direktsända debatten från kommunfullmäktige denna mandatperiod och själv hört Stefan Hagfeldt prata om bussen till Lindö. Det han har sagt om kollektivtrafiken i denna stad handlar bara om EN stadsdel, nämligen Lindö. Vill Stefan Hagfeldt på riktigt föra en diskussion om kollektivtrafiken borde han göra det med HELA kommunen som utgångspunkt. Inte bara den stadsdel han själv bor i. Och, precis som Stefan Hagfeldt själv påpekar i debattartikeln, ska alla medborgare behandlas lika enligt kommunallagen.

Mattias Stenberg svarar även att:Ingen skulle vara lyckligare än jag om vi kunde satsa mer pengar på kollektivtrafiken i Norrköping, men vi har de ekonomiska förutsättningarna vi har och då gäller det att få ut så mycket som möjligt av dem. Jag noterar också att Stefan Hagfeldts prat om att ”slå vakt” om kollektivtrafiken inte återspeglar sig i något budgetförslag Moderaterna lagt. Däremot utlovas det ofta skattesänkningar som skulle innebära ännu större neddragningar. Det är lätt att lova saker om man inte behöver ta ansvar.

Detta pekar på att det är en enskild individ som driver en enskild fråga. Menade han allvar eller det parti han tillhör allvar med att utöka kollektivtrafiken borde det finnas med i budgeten.

För er som vill läsa vidare föreslår jag att ni tittar på Mattias Stenberg interpellationssvar till Stefan Hagfeldt eller jämför tidtabeller på Östgötatrafikens hemsida.

Vård till papperslöa

Hur sammanfattar jag ett elva timmar långt landstingsfullmäktige? Just nu är det framförallt ett ämne som surrar i huvudet och det är att Östergötland är sämst i Europa på att ge papperslösa vård? Vi är alltså inte bara sämst i Sverige utan även i Europa.

Det blev uppenbart att den styrande minoriteten gömmer sig bakom en tolkning av lagen. Samma lag som flera landsting i detta land vald att tolka helt annorlunda. Medans de flesta ger de papperslösa vård utan att fundera på rättslig status har vi valt att neka medmänniskor i Östergötland vård.

I lagen står det att papperslösa har rätt till akut vård och vård som inte kan anstå. Är det någon som kan förklara vad vård som inte kan anstå betyder? Det är professionen som i det enskilda fallet ska avgöra om det är vård som inte kan anstå eller inte. Samtidigt har professionen skyldighet att bota och lindra.

Det är även professionen som skuldbeläggs av den styrande minoriteten för att det inte har tagit till sig information om hur och vad man ska göra. Som vanligt försöker den styrande minoriteten förklara sig okyldigt, lägga skulden på andra och svära sig själva fria.

Man väljer alltså att låta en rättslig status komma före den enskilda människans behov av vård. Man väljer alltså att bryta mot mänskliga rättigheter. Man väljer alltså att neka medmänniskor vård.

För er som klickar på länken kan jag informera att den gråhåriga mannen i slutet av inslaget inte är Sverigedemokrat utan hälso- och sjukvårdens ordförande Lasse Petterson (Vrinnevilistan).

Läs även Emil Broberg (V) blogg.

Ranking av sjukhusen i Östergötland

I Norrköpings Tidningar och Folkbladet kan vi läsa att US Linköping är Sveriges bästa sjukhus och att Vrinnevisjukhuset i Norrköping placerar sig på plats 24 medan Motala sjukhus parkerar på plats 41

Undersökningen är gjord av Health Consumer Powerhouse.
På deras hemsida står det att de är Europas ledande analys- och informationsföretag när det gäller hälso- och sjukvårdsinformation för vårdkonsumenten. Företaget menar att de analyserar sjukvårdens verklighet och redovisar resultatet i form av konsumentinformation.

I NT säger företagets utvecklingschef, Arne Björnberg; ”att ranka Sveriges bästa sjukhus 2010 är ett experiment för att se vilket resultatet blir om vi väger samman data till en rangordnande jämförelse på sjukhusnivå”.

I Folkbladet säger Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Lasse Pettersson Vrinnevilistan: ”den här statistiken säger en hel del. Men man måste ta den med en nypa salt”.

Utifrån den presenterade statistiken har han följande att säga när det gäller rankingen för Vrinnevisjukhuset: det är inget nytt problem att hjärtsjukvården ligger långt ner på listan på och att problemet inte handlar om resurser utan kompetenser. Vidare att det är konstigt att strokevården hamnar så långt ned i rankingen och att problemet för akutmottagning beror på att det är för många Norrköpingsbor som söker akutvård även när det inte behövs. Att så många söker sig till akuten beror på, menar Lasse Pettersson, att det är så svårt att komma till primärvården.

Som vanligt väljer Lasse Pettersson att skjuta över ansvaret på andra. Om det nu är svårt att få en tid på vårdcentralen är det därför man väljer att nedmontera den landstingsdrivna primärvården i Norrköping?

Företaget grundades och leds av Johan Hjertqvist. Han har tidigare varit vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, landstingspolitiker och kommunalråd. Dessutom var han chef för Timbro Hälsa. När den lades ned blev den istället Health Consumer Powerhouse. Timbro är en marknadsliberal tankesmedja. Det är långt ifrån en neutral undersökning som vi får ta del av.

Kontentan av detta är att informationen som har givits är konsumentinformation och att den ska ses som ett experiment enligt företaget själva. Enligt hälso- och sjukvårdens ordförande ska den ”tas med en nypa salt”.

Frågan är hur Vrinnevilistan och alliansen kommer att använda informationen när de passar dem i landstingsstyrelsen, hälso- och sjukvårdsnämnden och landstingsfullmäktige? Återkommer till er läsare med rapporter.

Upplevelser från landstingsstyrelsen

Idag har jag för första gången suttit som Miljöpartiets representant i landstingsstyrelsen. Känslan jag har i kroppen efter mötets avslutande är uppgivenhet. Känslan beror på att den sittande minoriteten beslutade att lägga ned vårdcentralerna Väven och Kungsgatan samt distriktssköterskemottagningen i Navestad.

Det blev idag uppenbart att vårdvalet får stora konsekvenser för den landstingsdrivna verksamheten om man inte från början har förmågan från politiskt håll att anpassa sig till nya situationer.

Den nya situationen innebär att man måste hålla sig i framkant när det gäller profilering och nytänk för att först och främst behålla listade patienter men även för att få nya listade. Förlorar man listade patienter förlorar man pengar. Går man med underskott får man inte, enligt den nya lagen, förflytta pengar från en kassa till en annan. Mer eller mindre innebär detta att man går i konkurs.

Hade den politiska styrningen brytt sig om de landstingsdrivna vårdcentralerna hade de även varit mer pådrivande i utvecklingen. Konsekvensen av dagens beslut är att vi i Norrköpings innerstad bara har en alternativ driftsform att välja mellan, den privata.

Vad händer om inte tillräckligt antal listar sig på de vårdcentraler som finns kvar i landstingets regi? Vad kommer att hända i primärvården Linköping? Vad händer med tillgängligheten för en god och säker vård?

Nedläggning av mottagning i Navestad

”Alla är helt förtvivlade”. Uttalandet är från en distriktssköterska på mottagningen i Navestad. Samma mottagning som den styrande minoriteten planerar att lägga ned. En stor del av diskussionen har hittills handlat om vårdcentralerna Väven och Kungsgatan. Distriktssköterskemottagningen är nästan bortglömd i debatten om förändringarna inom primärvården för Norrköping.

En del av förtvivlan beror på hur beslutet om omorganiseringen levererades. Som en för tidig julklapp, två dagar innan julafton, fick man beskedet om att alla skulle fösas ihop på Kungsgatan. Dock hade informationen läckt ut i tidningen först. Mer detaljerad information fick man inte.

Idag är distriktssköterskemottagningen en integrerad del i området Navestad. I området har distriktssköterskorna egen mottagning. Det är under mottagningstid som distriktssköterskan oftast har användning för sin förskrivningsrätt av vissa läkemedel. På mottagningstid träffar man t ex barn med prickar men man utför även såromläggningar, ger vaccinationer eller skötsel av komplicerade inopererade infarter för läkemedel.

Distriktssköterskan springer ofta på bedömningar och akuta hembesök. Tack vare att man är en integrerad del av området får de som behöver snabb hjälp och personkännedomen är hög. Förutom renodlad hälso- och sjukvård hjälper man t ex de äldre med att boka tider via vårdcentralens tidsbokning eller att hämta mediciner som är slut.

I den föreslagna omstruktureringarna ska det inte finnas någon mottagning kvar i Navestad. Det innebär att de patienter som förut kunde träffa en distriktssköterska nu måste träffa en läkare. Det ger en ökad belastning på läkarna som i sin tur innebär färre bokningsbara luckor i besöksschemat för de som behöver hjälp. Detta skapar längre vårdtider till vårdcentralens läkare. Det finns en risk att man hellre åker till akutmottagningen för att få hjälp. En akutmottagning på Vrinnevisjukhuset som redan har en hög arbetsbelastning.

De privata vårdcentralerna kommer att ha kvar sina distriktssköterskor. Har de landstingsdrivna vårdcentralerna inga distriktssköterskor är de mindre attraktiva för boende i Norrköping. Detta beror på att flera boende i området Navestad hellre listar sig på en vårdcentral med distriktssköterskor än utan. Detta förslag gynnar de privata vårdgivarna medan det missgynnar landstingsdrivna vårdcentraler.

Förslaget innehåller en kommunalisering av hemsjukvården 2014. All personal kommer då att utgå från Kungsgatan. Det innebär att de boende i Navestad kommer att få vänta längre på en distriktssköterska än idag. Det innebär även att personkännedomen kommer att minska med fler personer i tjänst. Kontinuiteten i vården riskerar att försämras. Det innebär även ett ökat bilberoende till och från områden som i sin tur försämrar för miljön. Med det ökade avståndet kommer körtiden bakom ratten till och från patienter innebära mindre tid för att hinna med fler hembesök.

En farhåga på mottagningen är att distriktssköterskans kompetens kommer att urvattnas och inte användas på rätt sätt i och med den föreslagna kommunaliseringen av vården och flytt till Kungsgatan. Tanken är att man ska utföra basal hemsjukvård. För att klara av basal hemsjukvård behöver man egentligen inte distriktssköterskekompetens. Det är ungefär på samma sätt som den läkare som är utbildad i sitt hemland men i Sverige kör taxi.

Hur har den styrande minoriteten egentligen tänkt? Vill man försämra hälso- och sjukvården för oss boende i Norrköping för att kortsiktigt spara pengar? Var är dialogen med de som arbetar i verksamheterna?

Vrinnevilistan och tystnaden

På Vrinnevilistans hemsida läser jag att partiet bildades ur den proteststorm som rådde i den östra länsdelen 2005 i och med de förändringsförslag som fanns för Vrinnevisjukhuset.

2005 var deras största valfråga att säkra Vrinnevisjukhuset som akutsjukhus. Målet för denna mandatperiod är att bevaka att det man har skapat inte raseras.

Är det därför som Vrinnevilistans företrädare är tysta nu när vi i landstingsstyrelsen ska fatta beslut om en eventuell nedläggning av två vårdcentraler i Norrköpings innerstad? Man har fått det man velat och det är gott så? Var är dessa verksamhetsföreträdare i debatten idag? Varför är det så tyst från deras håll?

Jag klickade mig fram till Vrinnevilistans partiblogg för att se vad de skriver om förslaget om nedläggningen av vårdcentralerna. Det jag kan se är att det senaste blogginlägget är från 100131. Det är en summering skriven av Lasse Pettersson om de gångna fyra åren tillsammans med alliansen.

I denna summering kan man läsa citatet: ”Det började lite knackigt att VC skulle auktoriseras men det verkade inte vara någon som hade koll på vad som hände på tjänstemananivå, i alla fall inte (VL) jag. Det handlade mest om att råden skulle åka runt och dela ut tårtor”. Lasse Pettersson, du kan väl ändå inte mena allvar med denna mening? Är detta en av anledningarna till att underlagen för beslut är så pass skrala och att det saknas framförhållning?

Inför valet 2010 skriver de att ”vården behöver din röst”. Vad vården behöver är inte bara en röst utan alternativ som vågar ta ansvar och vågar lyssna på medborgare i landstinget Östergötland i fler frågor än en.

Att de är ett enfrågeparti står även det på hemsidan. En av företrädarna sa, under vår första utbildningsdag för oss nya i landstingsfullmäktige, att hon nu förstår att man som landstingspolitiker ansvara för hela Östergötland. Ska denna insikt ta 4 år?

Det är tydligt att Vrinnevilistans företrädare enbart var intresserade av att rädda sin egen arbetsplats. Nu, när primärvården i centrala Norrköping riskerar att försämras, lyser de med sin frånvaro.

Tillgänglighet - för vem?

”Ökad tillgänglighet har blivit det bärande argumentet för en marknadsanpassning av vården. Men vem är det man vill gynna? Var finns den kritiska diskussionen om detta sjukvprdens mål och att privatisera skulle vara det enda sättet att uppnå det?” Frågan ställdes för snart fyra år sedan av Bengt Järhult i Läkartidningen.

De senaste åren har alliansen fokuserat på endast en aspekt av sjukvården, nämligen tillgängligheten. När det gäller tillgängligheten har man brutit ned betydelsen av ordet till att bara mena tillgänglighet i tid. Man har helt förbisett att tillgänglighet även inbegriper geografisk, ekonomisk och formell tillgänglighet.

Det förslag som kommer upp i landstingsstyrelsen den 1 februari innebär att man lägger ner vårdcentralen Väven och vårdcentralen Kungsgatan. Det innebär att man försämrar den geografiska tillgängligheten för många invånare i Norrköping.

Innanför promenaderna kommer vårdcentralerna Medicinskt centrum och Öster Tull finnas kvar. Båda dessa drivs i privat regi.

Samtidigt har vi fri etableringsrätt idag i Östergötland. Det vi vet idag är att det kommer att finnas två privata vårdcentraler innanför promenaderna men hur ser det ut i morgon? Nedläggningen av Vävens vårdcentral innebär att det finns färdiga lokaler att flytta in i för ett privat vårdföretag. Hur många privata vårdcentraler kommer denna nedläggning generera?

I Stockholm har antalet privatläkare koncentrerats till innerstaden. Många som arbetspendlar och parkerar sin bil i innerstaden har listat sig på en av dessa privata alternativ. Med två privata vårdcentraler i Norrköpings City kan ökningen av listade patienter fortsätta att öka. Detta ger mer pengar i deras plånbok men mindre i den offentligt drivna verksamheten. Det är en oroande trend att de offentliga får betala för den privata verksamheten.

Att ensidigt fokusera tillgängligheten i tid kostar pengar. Det ger en öppning för vård driven i privat regi till förmån för den offentligt drivna sjukvården.

I debatten nedläggningen av vårdcentraler i Norrköping saknas helt det som för mig är viktigast: primärvårdens uppgift. Vi borde fokusera mer på hur vi ska investera för framtiden istället för att kortsiktigt spara pengar. Den bästa investeringen vi kan göra är att arbete med den förebyggande vården som en del av en ökad folkhälsa. Här har primärvården en betydande roll. Denna investering kommer att spara pengar och är mer ekonomiskt hållbart för kommande generationer.

Straffavgift på barn

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. I detta fall finns det inget att skratta åt över huvudtaget så valet är enkelt. Den styrande minoriteten i landstinget i Östergötland har nu kommit på att man ska ta ut straffavgift för barn som uteblir från besök hos läkare eller tandläkare.

Att hälso- och sjukvården ska vara gratis är praxis i landstinget i Östergötland. Nu vill man ändra på detta och införa en straffavgift. Att alltid använda piska istället för morot verka vara alliansens motto.

Tidigare har man använt en slags straffavgift för att ”nöjesåka” ambulans till sjukhuset. Detta för att en företrädare för Vrinnevilistan fått höra från ”verksamheten” att nöjesåkande var ett stort problem. Den straffavgiften är numera borttagen. Det innebär att man måste hitta intäkter någon annanstans ifrån för att höja skatten går ju absolut inte.

Nej, då är det bättre, anser den styrande minoriteten, att införa olika avgifter i vården för att bekosta vården. Avgifter som alla kan ha råd med. Men alla har inte råd. Det finns många i vårt landsting som måste göra val mellan mat eller räkningar.

Avgiften för ambulanstransporter föregick utan någon ordentlig utredning. Jag antar att detta förslag har gått igenom den styrande minoritetens stormaskiga nät utan närmare översyn för hur har man annars kunnat lyfta frågan?

Går inte denna avgiftsökning igenom finns en risk att man tittar på andra möjligheter att öka egna avgifter i vården. Att höja taket för högkostnadsskyddet är en förändring som jag befarar kan kommer.

Det som är beklämmande är att man försöker införa avgifter för hälso- och sjukvård som riskerar att utestänga människor i lägre socioekonomiska grupper. Samma grupper som har en dokumenterad sämre hälsa än människor i högre socioekonomiska grupper. Man blir på ett sätt dubbelt bestraffad. Att sedan, som i detta förslag, straffa barn känns cyniskt.

Har de över huvudtaget funderat över vilka konsekvenser detta beslut kan få för barnen?

Läs även Emil Brobergs blogg.

Vardagshjältar

Vilken bemanning är lämplig för våra äldre och dementa som bor på boende? Den frågan har Stiftelsen äldrecentrum sökt svara på. För mig, som jobbar på ett av våra boenden i staden, var en av bilagorna det som väckte mest intresse då den beskriver i stora delar en undersköterskas dag under sin arbetstid.
I bilagan står att: ”bemanningen ska vara så att de boende får den vård- och omsorg de behöver
utifrån vars och ens behov samt att personalen har en god arbetsmiljö”.

De krav
som ställs på ett vård- och omsorgsboende inklusive gruppboende är följande:

Omvårdnad
Övergripande: Bemanningen ska tillgodose en god vård och omsorg.
Kommentarer till kraven:
Den boende får
 vakna i sin egen takt Det är rimligt att tro att inte alla vill ha hjälp
med sin personliga hygien samtidigt. Alla bör
dock ha fått hjälp senast klockan 10.30
 vila på dagen om han/hon vill Om den boende får vila 30-45 minuter på
dagen kan han/hon vara uppe längre på
kvällen och sova bättre på natten
(förhoppningsvis utan sömnmedicin)
 ha egna toalettartiklar
 får hjälp att köpa toalettartiklar
 gå på toaletten vid behov även om han/hon är
inkontinent. Detta bör ske minst inför varje måltid.
 Hjälp med hjälpmedel vid inkontinens
 vara uppe så länge han/hon vill på kvällen Vilket innebär även efter klockan 21.00
 ha någon som tröstar på natten vid oro t.ex.
 ha privata kläder inkl underkläder
 hjälp att tvätta kläder
 hjälp att märka kläder (om anhöriga inte finns
som kan göra det)
 tillsyn dygnet runt
Den boende får hjälp med (när personen inte kan själv)
 personlig hygien inkl tvätta sig vid byte av
inkontinenshjälpmedel 25
 dusch Varje dag om personen vill
 nagelvård Var 14: de dag
 fotvård En gång/månad
 hårvård En till två gånger/vecka
 rakning Varje dag
 tandborstning Morgon och kväll

Kost och måltider
Bemanningen ska tillgodose den äldres behov av kost och nutrition.
 frukost enligt önskemål
 Serveras mellan klockan 07.00 och 10.00
Den boende äter frukost i lägenheten eller i
gemensam matsal enligt önskemål.
 lunch mitt på dagen
 Serveras 12-13.
Lunchen levereras kall till boendet och ska
värmas av personalen.
De flesta boende äter tillsammans i matsal.
Den boende som vill äta i sin lägenhet ska ha
möjlighet att göra det.
 middag
 Serveras tidigast kl. 17.
Middagen levereras kall till boendet och ska
värmas av personalen.
De flesta boende äter tillsammans i matsal.
Den boende som vill äta i sin lägenhet ska ha
möjlighet att göra det.
 mellanmål; förmiddag, eftermiddag och kväll Mellanmål kan bestå av kaffe med bröd, frukt,
kall soppa eller annat som den boende önskar.
 Dryck vid behov
 möjlighet att få något att äta på natten om det
är svårt att sova
t.ex. en smörgås och ett glas mjölk eller annan
dryck, soppa eller liknande.
 näringsriktig kost
 tugganpassad kost
 dietkost eller annan anpassad kost
 sitta vid dukat bord
 tid att äta Beräknad tidsåtgång om man ska äta i lugn
och ro minst 30 minuter vid lunch och middag
 hjälp att äta om personen inte kan äta själv Beräknad tid minst 30 minuter per person,
beredskap för att det kan ta betydligt längre tid
 högtider uppmärksammas med högtidens
specifika mat
 nattfastan får inte överstiga 11 timmar och
måltiderna ska vara utspridda över dagen26

Vardagsliv
Bemanningen ska tillgodose behov av ett vardagsliv. Med det menar vi sådant
som utöver omvårdnaden och måltider bidrar till att skapa meningsfullhet och
innehåll i de äldres liv.
Den boende får utifrån sitt eget önskemål och intresse delta i
 utevistelse
 promenader
Utevistelse dagligen
Promenad två gånger/vecka, cirka ½ timme,
tidsåtgång totalt cirka en timme/gång.
 läsa tidning/bok
 lyssna på uppläsningar
Varje dag i 20-30 minuter i grupp eller enskilt
Bra förmiddagsaktivitet
 kulturupplevelser En gång/månad, någon som kommer och
underhåller eller få vara med på något i
samhället utanför boendet.
 Musikupplevelser Se ovan.
Dagligen kan musik spelas på boendet som en
aktivitet som personalen gör tillsammans med
de boende.
 Samvaro med kaffedrickning Minst 1 gång/dag, boende och personal
tillsammans
 egen tid med kontaktperson I snitt en timme/vecka ”bara sitta och prata”
eller kontakt tillsammans med närstående.
T.ex. sitta ner en timme i lägenheten och göra
något som den boende hellre vill göra, (se på
foton, spela spel, läsa, prata e.d.).
 fira sin födelsedag
 fira andras födelsedagar
 fira högtider
 annat som personen själv vill

Den enskildes inflytande
Bemanningen ska ge den äldre utrymme till inflytande och delaktighet. Vid
demensboende gäller det även den enskildes företrädare, såsom anhörig, annan
närstående eller god man.
Den boende får utifrån sina behov och önskemål
 delta i planering av sin omsorg och vård
 hjälp med hantering av fickpengar om närstående/god man inte gör det
 bo kvar vid aggression
 bo kvar vid oro
 möjlighet att prata om sina tankar

Personalen har följande arbetsuppgifter utöver det direkta omvårdnadsarbetet
 dokumentation
 delegerade hälso- och sjukvårdsuppgifter
 planering, genomförandeplan, dagliga sociala aktiviteter osv.
 vård och skötsel av gemensamma utrymmen och utrustning
 köksarbete, förbereda måltider
 ta hand om disk m.m.
 beställa varor och ta emot varor
 möten för allmän information
 informationsöverföring mellan arbetspassen
 utvecklingsarbete
 fortbildning
 kontakter med anhöriga/närstående
 kontakter med biståndshandläggare
 beställer färdtjänst
 följer med till läkare och tandläkare
 tvätt och städning
Ur personalens perspektiv ska bemanningen tillgodose krav på
 Goda arbetsmiljöförhållanden
 Attraktiva arbetsvillkor, t.ex. sträva efter att det ska vara heltidstjänster så
långt det är möjligt

Till detta tillkommer renodlade hälso- och sjukvårdsuppgifter. Många gånger är bemanningen inte så god som man hade önskat. Allt detta ska även utföras med ett gott bemötande. Hur många av er skulle egentligen klara av det? Hur många skulle klara av detta varje dag?

Jag uppskattar våra undersköterskor i kommunen. Ni gör en fantastisk dag för våra äldre!

Inför en fetmaskatt!?

Det är ditt fel att du är tjock och fet och för detta ska du straffas genom en tjockisskatt. Det är mer eller mindre vad Stefan Hanna, centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala, menar i sin blogg.

Företrädare för allianspartierna fortsätter visst även detta år i samma utstakade bana, nämligen att skuldbelägga individen och inte ta något samhälleligt ansvar. Nu är det de överviktiga som är i skottgluggen. Hur ska man då beskatta andra personer som inte gör ”de rätta valen”? Hur gör vi med rökare? Hur gör vi med de som äter för mycket socker? Hur gör vi med de som inte äter alls? Hur gör vi med dem som dricker för mycket alkohol? Hur gör vi med....listan kan göras hur lång som helst och det är helt uppenbart att det är ett idiotiskt förslag.

En av personerna som har bloggat om Aftonbladets artikel är moderaten Kent Persson. Han menar att vi inte längre passivt kan se på när fler och fler blir överviktiga. Han har en del förslag såsom fysisk aktivitet på recept, förstärkning av skolhälsovården samt att hitta attraktiva aktiviteter för överviktiga barn. Förslagen i sig är bra men utgår från att barnen redan är överviktiga. Genomgående i hans blogg är dock att det är individens ansvar och ”vi” behöver bara förklara hur man ska välja ”rätt”.

Det viktiga är att se det ökade problemet med övervikt och fetma som ett samhälleligt problem och att det är samhället som måste ta ett ansvar. Detta ansvar ska tas brett och involvera flera nämnder och nivåer.

Claude Marcus, professor vid Karolinska institutet och vetenskaplig ledare vid Rikscentrum för barnfetma är upprörd. Han är upprörd över att barnfetma minskar i familjer som har det bättre ställt men att samma tendens inte märks hos mindre bemedlad familjer. Det är alltså en socioekonomisk fråga och inte en fråga om det individuella valet. Det första steget är alltså att minska klyftorna.

Därefter finns en uppsjö av åtgärder som vi måste ta itu med. För att nämna några exempel handlar det handlar om tillgång till grönområden när där du bor, att flickor och pojkar har samma tillgång till träningstider, att fortsätta utöka kollektivtrafiken och att beskatta socker högt och frukt lågt.

För alla politiker gäller det att ta sitt ansvar och se helheten samt att gemensamt göra allt för att minska de socioekonomiska klyftorna för hälsans skull.