Tema kollektivtrafik

http://www.blogger.com/img/blank.gif
Denna vecka har mycket handlat om kollektivtrafik. Just nu pågår den europeiska trafikantveckan som är en upplysningskampanj. Syftet är att motivera personer att ställa undan bilen och istället cykla, gå och åka kollektivtrafik så långt http://www.blogger.com/img/blank.gifdet går. I år fokuserar trafikantveckan på miljöanpassade alternativ till den fossilbränsledrivna bilen.

I Norrköping uppmärksammas trafikantveckan på olika sätt bl a genom att idag göra Prästgatan bilfri och istället för bilar på gatan kommer handlarna ta deras plats för denna dag.

I veckan höll Spira ett seminarium med Karolina Isaksson, forskare och filosofie doktor på VTI. Karolina Isaksson föreläste om hennes forskning och ämnet för dagen var: Transportpolitiska prioriteringar – hur påverkar det mitt vardagsliv?

Studien byggde på intervjuer av fokusgrupper i Vadstena, Åtvidaberg och Ljura i Norrköping. Slutsatserna från studien var att; de lokala transporterna på små orter urholkas när man satsar på de större transporterna, även om många lever mobila liv är den lokala tillgängligheten viktigt samt att alla lever inte rörliga liv och alla önskar det inte heller.

I veckan var det ett extrainsatt landstingsfullmäktige för att fatta beslut om skatteväxling för regional trafik mellan Landstinget i Östergötland och kommunerna i Östergötland. Bakgrunden är ett tidigare fattat beslut att landstinget från och med den 1/1 2012 blir kollektivtrafikmyndighet för all allmän regional kollektivtrafik inom länet och den länsöverskridande trafiken. Det innebär att landstinget övertar kommunernas kostnadsansvar för de inomkommunala trafiken och en skatteväxling görs mellan kommun och landsting.

I handlingarna i landstingsfullmäktige fanns även Regionalt utvecklingsprogram som är ute på remiss. Även här handlar mycket om kollektivtrafik med fokus på pendlingstrafik. Mer om detta program längre fram.

För att få människor att använda kollektivtrafik är faktorer som användbarhet och kunskap om kollektivtrafiken av stor betydelse men även restid. Det är nödvändigt att inte bara en gata som Prästgatan blev bilfri utan att en hel fil i Norrköping blev bilfri och att den filen bara trafikerades av kollektivtrafik. Som det är idag tillbringar man mindre tid på bussen mellan Norrköping och Linköping och mer tid på samma buss i Norrköpings innerstad. Med en bussfil förkortas restiden avsevärt.

I samband med frågan om regionförstoring, regionalt utvecklingsprogram och fokus på pendlingstrafik och arbetsmarknadsregioner får man inte glömma bort att det även finns förlorare. Detta skapar frågor som; hur blir även förlorarna vinnare?, Vad ska ingå i servicen på den lilla orten? Och hur skapar man en jämlik kollektivtrafik i Östergötland?

I valfrihetens förlovade land

De borgerliga partierna började för ungefär 20 år sedan dela in välfärdssektorn i två delar, en ond och en god. För alla gällde det att, i valfrihetens namn, välja det rätta. På den onda sidan representeras av den offentligt finansierade välfärden och den goda av de privata alternativen.

De privata alternativen innebär en sund konkurrens, minskad byråkrati, effektivitet, stärkt kvalitet och ökad valfrihet. Allt som den offentligt finansierade sektorn inte är.

I dag skriver Dagens Nyheter om en forskarrapport som beskriver följderna av denna dualistiska syn. I hur hög grad har det blivit en sund konkurrens, minskad byråkrat, ökad effektivitet, stärkt kvalitet och ökad valfrihet?

Forskarrapportens slutsats är att det råder ”anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats”.

Det enda som har ökat kan väl i och för sig vara valfriheten. Men kan alla välja, kan alla förstå vad man ska välja och hur ger man möjligheter för alla medborgare att göra val?

Forskarna bakom rapporten kommer nu att träffa ledande företrädare för kommuner, landsting och privata aktörer med välfärdsforskare för att förbättra beslutsunderlaget för den fortsatta välfärdspolitiken. Ser fram emot denna rapport.

Frågor till Vrinnevilistan från Berit Malmqvist

Berit Malmqvist ställer en del frågor till Vrinnevilistan i Folkbladet;

Sjukhuset är kvar men vad är det fyllt med?
-Alldeles för få hjärtspecialister, i Linköping är de nästan tio gånger fler.
-Alldeles för få vårdplatser, hälften av de US har.
-Vart tog äldrevården vägen?
-Vart tog rehabilitering efter stroke vägen?
-Var finns infektionsplatserna?
-Vad hände med psykiatrin?
-Vad hände med kravet på ett fullvärdigt Vrinnevisjukhus som Vrinnevilistan stred för tidigare?
-Vart tog striden vägen?
-Är det sant att makten korrumperar?

Frågorna är berättigade och jag kan bara hoppas att Berit Malmqvist får svar på sina frågor. Men lika tyst som Vrinnevilistan har varit tidgare, lika tyst lär det vara nu.

När det gäller psykiatrin kan jag svara att, från och med den 1 januari 2011, började det nya avtalet med Capio att gälla. Personer i behov av psykiatri ska nu kunna välja mellan den landstingsdrivna vården eller det privata alternativet. Det har visat sig att de flesta har valt att stanna i den landstingsdrivna vården.

Syftet var att öka valfriheten och tillgängligheten för denna patientkategori. Nu när man har valt att stanna i landstinget visar det sig att man har valt ”fel”. Tanken är nu att personal ska försöka få dessa patienter att välja ”rätt”. I detta fall det privata alternativet. Man är för valfrihet så länge man väljer vad som anses ”rätt”.

Samtidigt kostar denna valfrihet pengar för landstinget. Landstinget betalar pengar till Capio för vård som man i grund och botten inte får utförd. Vem är det då som utför vården? Det är landstinget som samtidigt har fått sina resurser nedskurna. Så inom den landstingsdrivna psykiatriska vården ska man nu göra mer men med mindre resurser.

Den styrande minoritetens svar på många av vårdens utmaningar är effektiviseringar. Det går att effektivisera vården i vissa hänseenden men det är ingen lösning som gäller i alla situationer. Hälso- och sjukvården utförs av människor som behandlar, omvårdar och hjälper människor i behov av vård. Effektiviseringen i en personalintensiv verksamhet har sina ramar och jag anser att vi många gånger har nått dessa ramar i flera av landstingets verksamheter.

Dags att införa en folkhälsolinje?

Under den första dagen på Almedalsveckan satte Miljöpartiet fingret på ett växande problem: den ökande gruppen ”unga utanför”. Gruppen ”unga utanför” har varken ett arbete eller studerar.

Statens folkhälsoinstitut visar i sin rapport ”Barn och ungas hälsa” att den psykiska ohälsan har ökat markant i ungdomsgruppen. Ungdomar som behöver vård på grund av självskadande beteende och depressioner ökat. En trend som man inte ser i gruppen under 15 år.

Ungefär en av tio elever slutar grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiet. Många som slutar gymnasiet saknar behörighet till högskola. ”Det behövs åtgärder som är inriktade på att fler elever ska klara grundskolan och gymnasiet, samt på att unga lättare ska komma in på arbetsmarknaden” säger Sven Bremberg i rapporten.

Den ekonomiska förutsättningen för ensamstående föräldrar och ensamboende i åldern 20-29 år har försämrats. För barnens skull behöver ensamstående föräldrars ekonomi förbättras.

Hälsa grundläggs tidigt och en tidig försämrad hälsa tenderar att fortsätta även i vuxen ålder. Vi har alla ett ansvar att vända denna oroande trend. Fler beslut, om inte alla, borde fattas utifrån hälsokonsekvensbedömningar. Det som kanske kostar mycket idag kan vara en smart investering för framtiden.

Om cirka 10 år kommer 40-talisterna nå den vårdkrävande åldern +85, 60-talisterna kommer att gå i pension och gruppen i arbete ökar endast lite. Vår efterfrågan av, högre kvalitetskrav på och växande behov av välfärdstjänster kommer att bli mer omfattande och kosta mer än vad som kan finansieras med dagens skatter och avgifter. För att över huvudtaget ha råd med välfärdssamhället i framtiden måste vi börja att investera idag.

Det finns inte en enda lösning på den framtida finansieringen men en av det för mig viktigaste åtgärderna är att stärka satsningarna på en ökad folkhälsa. För det har vi alla ett gemensamt ansvar. För att kunna fatta välgrundade beslut måste de bedömas utifrån hälsokonsekvenser. Det är då vi kan få en vägledning på var och hur vi ska satsa våra pengar för framtiden.