Psykisk ohälsa; går trenden att vända?

Anna Hellgren skriver i Dagens Arena om den bortglömda folkhemssjukan; psykisk ohälsa. Den pyskiska ohälsan och bristerna i psykiatrin blossar upp i mångas medvetande och i massmedia i samband med våldsdåd. Anna Hellgren menar att vid dessa tillfällen är samtliga röster överens om att psykiatrin mår mycket dåligt men inget händer. Frågan förlorar sin aktualitet när det inte är en nyhet längre och glöms bort.

Massmedia borde ta ett större ansvar och inte bara skriva om bristerna i psykiaktrin eller den ökade psykiska ohälsan när det kan säljas tidningar. Massmedia borde hjälpa till att belysa frågan för att problemet ska fastna i allas medvetande.

I dag lider många männsikor av psykisk ohälsa och alla känner någon som drabbats av eller är drabbad av depression. Människor som många gånger behandlas styvmoderligt av sjukvården då resurserna idag är knappa. Det måste mer resurser till sjukvården för att hjälpa dessa individer.

Vi behöver även ökade insikter i hur det samhälle vi lever i idag bidrar till en ökad psyskisk ohälsa. Vi behöver sätta ihop alla små delar till en helhet och se samband. Hög arbetslöshet, lärarlösa lektioner, utförsäkrade individer, tro på kaptialism är bara några av de små delarna som skapar en grund för psyskisk ohälsa.Vi behöver ge större resurser till en psyskisk hälsan för hela människan från barn och ungdomar via skolhälsovården till äldre via geriatriska avdelningar med kunskaper i geropsykiatri.

Individuellt ansvar för allas bästa?

Läser Thomas Johanssons artikel i Dagens Nyheter som handlar om jagfokuseringen i dagens kultur. Han skriver att "individkulten och intresset för jaget är ingeting som enbart märks i medierna. Det är en del av hela vår ideologi och präglar även familjelivet och relationen mellan föräldrar och barn."
Mer och mer ansvar läggs på individen med alliansens sätt att tänka. Man glömmer många gånger bort att en enskild individ lever i ett samhälle och att individ och samhälle påverkas av och påverkar varandra. I takt med teknisk utveckling och ökade kostnader med begränsad plånbok kommer mer och mer ansvar för den egna hälsan läggas på individen om utvecklingen tillåts fortsätta som det ser ut i dag. Det leder till stora konsekvenser för många människor. Alla har inte kunskapen eller möjligheten att söka information om sin sjukdom via internet. Alla har inte de språkliga förutsättningarna för att förstå den skrivna informationen. Det försvårar för den äldre människan som många gånger har flera sjukdomstillstånd att sättas sig in i och se sambanden med sina besvär.
Det är ett fegt sätt att tänka! Att lägga ansvaret på individen utestänger många människor från samhället. Att lägga ansvaret på individen skapar en möjlighet för "lyckade människor". Det innebär även att det öppnar upp en möjlighet för "icke-lyckade" människor som faktiskt får skylla sig själva. Vi måste ha en politik som ser till helheten. En politik som tar ansvar för alla individer och tar sitt ansvar. En politik som möjliggör för kommande generationer att leva ett gott liv. I det goda livet ingår att slippa betala tidigare generationers misstag. Slippa betala i form att pengar, sämre klimat, individuellt skuldbeläggande och ojämlikhet.

Bristande säkerhetskultur i vården?

Enligt Socialstyrelsen skadas ungefär 100 000 patienter varje år på våra sjukhus. Det motsvarar 630 000 extra vårddygn. Extra vårddygn som i sin tur innebär extra utgifter och ett ökat lidande för den drabbade individen.

I Göteborgsposten kritiserar civilinjengör Ingvar Ericsson resultatet av ett betänkande som ledde till förändringar i Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Ingvar Ericsson menar att; "det inte är primärt lagstiftningen som behöver en översyn, det är det sätt på vilket säkerhetsfrågorna inom hälso- och sjukvården hanteras som behöver ses över och utvecklas. Lagstiftning löser inte problem som har att göra med en underutvecklad säkerhetskultur."

Forstätter man som man gör idag kommer vi alltid att ha en stor andel personer som drabbas av vårdskador. Vad är det då som behövs? Vi måste se felen som en möjlighet för lärande. Vi måste komma bort från ett syndabockstänkande och se den enskilda individen som en del i en större organisation. Många skador uppkommer på grund av organisatoriska hinder. Hinder har vi i form av låg bemanning, hierariska strukturer, bristande rutiner med it-system och liten tid avsatt för avvikelsehantering för att nämna några exempel.

Toyota använder en modell där man för varje fel ställer fem varför. Man ger sig inte förrän man har fått svar på sina fem varför och man slutar inte heller förrän man har ställt fem varför. Många gånger hittar man ett fel och väljer en enkel och snabb förklaring till vad som har hänt. Risken är att man då inte går till botten med problemet och inte får ett därför. Toyota arbetar även med mental träning för att personal ska våga, våga att stoppa bandet när de ser en felaktig produkt. Inom hälso- och sjukvården behöver man arbeta med en attitydförändring när det gäller att våga säga till , våga säga ifrån och gå till botten med händelsen. Man behöver se tillfället som ett lärande. Det viktigaste är att arbeta i förebyggande syfte och se att hälso- och sjukvårdens idag är avancerad och komplicerad med många riskmoment som innebär att säkerhetsarbetet ska ges ett stort utrymme i den dagliga verksamheten.

Rik och förskyld i Danderyd? Grattis!

Det har visat sig att det skrivs ut mest antibiotika i Stockholms kommuner som Danderyd, Lidingö och Täby. Om detta skriver SvD för ett par dagar sedan. Kan det vara så att det finns extra mycket bakterier i dessa kommuner? Är invånarna extra mottagliga för bakterier? Nej, det beror på att i dessa kommuner har invånarna en hög medelinkomst. För 5 år sedan presenterade Karolinska Institutet belägg för att högre inkomst följer bättre hälsa. Alltså borde förhållandet vara annorlunda, det borde skrivas ut mer antibiotika i t ex Botkyrka än på Lidingö.
I Danderyd och Lidingö skrivs det ut ungefär 450 antibiotikarecept på 1000 invånare och år. Det nationella målet är max 250 antibiotikarecept.
Ovan nämnda exempel pekar på att vården inte är jämlik och att det är plånbok som många gånger styr. Det är även problematiskt att det skrivs ut antibiotika i stora antal. Man ökar då bara risken att utsättas för antibiotikaresistens.
Vi måste aktivt arbeta för en jämlik vård. Vi måste fortsätta att kartlägga hur skillnaderna verkligen ser ut för att ta i tu med den orättvisa vården. Vi måste aktivt arbeta för att minska antibitikaförskrivningen för att inte riskera att hamna i en situation där ingen antibiotika biter på infektioner.