I gårdagens NT kunde vi läsa att landstinget i Östergötlands underskott beräknas hamna på minus 173 miljoner. Landstingsstyrelsens ordförande Marie Morell (M) säger att: ”arbetet med kostnadsreducerande åtgärder måste fortsätta på alla nivåer. Den långsiktiga strateginhttp://www.blogger.com/img/blank.gif att nå ett nollresultat 2012 ligger fast”.
Det bör även nämnas att det redan finns ett beslut i landstingsfullmäktige att godkänna ett underskott på 115 miljoner kronor för verksamheterna. Det godkända underskotten var inget vi i Miljöpartiet ställde oss bakom.
Förklaringarna är att förbättringarna har tagit längre tid än förväntat och att kostnadsutvecklingen är för hög. Man pekar även på kostnaderna för läkemedel samt för att förbättra tillgängligheten ökat.
Man har således redan, från den styrande minoriteten, godkänt ett underskott på 115 miljoner kronor. Problemen med underskott var väl kända tidigare. Det var redan när beslutet togs i fullmäktige som en ansvarsfull politik skulle ha påbörjats.
Frågan är dock vad den styrande minoriteten egentligen vill med landstinget i Östergötland? I Norrköping ser vi hur den offentligt drivna primärvården eroderas bort. Hur länge ska den tillåtas erodera eller är svaret att den ska tillåtas erodera tills vi inte har någon offentligt driven primärvård kvar?
För att vara tydlig är vi i miljöparitet inte emot vårdval. Vi vill se fler olika typer av driftsformer, även kooperativ och stiftelser, för att öka valfriheten. Men som det är idag innebär en ”ökad valfrihet” en ökad valmöjlighet för privata företag att offentligt finansiera sin verksamhet.
Hur mycket har vårdvalet och upphandlingarna egentligen kostat?
Den styrande minoriteten pekar även på ökade kostnader för läkemedel. Många gånger beskrivs de ökade läkemedelskostnaderna i negativa termer och att dessa påverkar finansieringen i hög grad negativt. Men är det rätt att lyfta fram ökade läkemedelskostnader i diskussioner om underskott utan att samtidigt diskutera det värde som en ny form av behandling medför? I dag förs inte dessa diskussioner i landstinget på politisk nivå. Det innebär att det ligger ett antagande underförstått att de ökade läkemedelskostnaderna är till nytta och skapar ett ökat värde. Men vet vi det egentligen om vi inte vågar ta diskussionerna?
Har verksamheterna över huvudtaget ekonomiska möjligheter att få sin budget i balans eller är det snarare så att mer resurser behöver tillföras via en höjd skatt? Vad ska den offentliga vården erbjuda medborgarna och vad ska medborgarna betala själva? Dessa frågor behöver vi diskutera öppet med varandra för den väg vi går på just nu har bara ett slut, rakt ut över ruinens brant.
